På fredagen den 6 juni – efter att snuten på torsdagen brutalt attackerat demonstranterna i en protestaktion utanför Hamburgs rådhus, som genomfördes av Lampedusa-flyktingar och deras medkämpar – gick hundratals ut på gatan i St. Pauli.
Enstor, ejtillståndsgiven, demonstrationmeduppemot 1000 deltagarestartade 20:00 från Neue Pferdemarkt och fortsatte över Schanzenkvarterets huvudgata Schulterblatt. Slagord mot Staten och mot gränser sprejades på husväggar, banker och affärer, ackompanjerat av fyrverkerier och en hög ljudnivå.
Efter att snutarna stoppat demonstrationen spred massan ut sig och återsamlades på olika platser vid olika tidpunkter. Vid några tillfällen pågick flera demos samtidigt.
Det lokala SPD-kontoret (tyska socialdemokraterna) i St. Pauli attackerades och dessutom blev entrén till Hamburgs justitie-senators bostadshus på Brigittenstraße förstörd. Folk byggde många barrikader som delvis attackerades av snutarna. Detta var blott ett par intryck av denna kväll. Snutarna lyckades in att kontrollera situationen. Det var glädjande att se att så många tog eget intiativ och att många var så väl förberedda.
Inga gränser! Inga stater!
För många fler okontrollerade sommarnätter!
Som det stod att läsa på en nysprejad vägg i St. Pauli: ”För social revolt!”
Idag, måndagen den sjunde april 2014, föll domarna mot kamraterna i Skövde.
Kamraten som hålls kvar i häkte dömdes till 2 år och sex månader.
En av de som släpptes i förra veckan dömdes till 1 år.
Den tredje, även hen på fri fot, dömdes till skyddstillsyn.
Ytterligare två, även de på fri fot, dömdes till villkorligt straff.
Även om åklagaräcklet inte fick som den ville, är detta inget att fira.Våra kamrater har fortfarande spenderat ett halvår – mer och mindre – idet vidriga häktets isolation och de har fortfarande sina straff attavtjäna eller undfly.
Fängelse är och kommer att vara så länge detta samhälle existerar, ettav de värsta vapnen i Statens arsenal. Ett vapen de dagligen använder idet sociala kriget mot oss och alla som inte passar in i normalitetensavskyvärda ramar. Fängelse är dock inte en slutstation utan bara enfortsättning i den kamp vi för mot denna verklighet. Att föra en kamputan att inkludera fängelserna och rättsväsendet däri, är att skjuta sigsjälv i foten.
Eld till alla fängelser! Styrka till våra kamrater!
Skriv till våra kamrater: support_mejl_now_4@live.se
/ UpprorsBladet
– ständigt för omkullkastandet av det existerand
Sedan den 14 oktober 2013 sitter tre kamrater fängslade i Skövde. De tre och ytterligare två greps misstänkta för ett tjugotal angrepp av olika slag mot minkfarmare och pälsindustrin under 2012-2013. De tre huvudmisstänkta har fram tills rättegången valt att hålla tyst med undantag för en av dem, som tog på sig en påstådd mordbrand mot en minkfarmares garage.
Rättegången inleddes i slutet av januari 2014 och hade, efter en (ej uttalat SÄPO-grundad) hotbild, hög säkerhetsberedskap. Larmbågar, visitationer, polispatruller runt domstolen, säkerhetsvakter med hundar och totalt förbud mot bildupptagning i rättssalen.
Det spektakulära svinet tillika före detta ministeräckel Thomas Bodström såg mediapotentialen i fallet och tog på sig att föra minkfarmarnas talan i rätten.
Rättegången var planerad för tio rättegångsdagar med en reservdag till godo. På grund av påstående från Statens sida att en eller flera skulle lida av allvarliga psykiska störningar, genomfördes först en mindre utredning av en av de åtalade. När själva rättegången var avklarad krävde rätten att en omfattande rättspsykiatrisk utredning skulle göras för alla de tre huvudmisstänkta. Detta försköt förkunnandet av de fällande domarna och så sent som torsdagen den 27 mars friskförklarades de tre av rättspsyk och nu inväntas domarna. Om åklagaren får som hon vill får en av kamraterna 3-3,5 års fängelse emedan de andra två får 6 års fängelse.
Under rättegångens gång har två av de tre kamraterna valt att inte kommentera och att ställa sig nekande till alla åtalspunkter (vid sidan av garage-historien) och den tredje har valt att prata. Den tredje har även kallat anhöriga som vittnen och bedyrat sin oskuld genom att tala om sina pacifistiska åsikter.
Under den första rättegångsdagen användes som bevisföring, en intervju från UpprorsBladet no.3, som åklagaren menar ska ha genomförts av tidningen med en av de åtalade. Det avfärdades av den åtalades försvarare men intervjun förblev en del av den bevisföring som rätten behöver ta hänsyn till.
Vid sidan av det givna stödet för dessa kamrater, deras handlingar och deras idéer, känner vi att det är viktigt att uttala oss när vårt revolutionära redskap missbrukas och används av våra fiender. Att de tar vårt idébaserade vapen och använder mot oss, är för oss detsamma som att vi skulle ta deras tjänstevapen och rikta pipan mot dem…
All solidaritet till våra kamrater i kampen för Djurens Befrielse och för en inter-sektionell kamp på alla fronter – för anarki!
Vi uppmanar till en global kampanj med direkta aktioner i solidaritet för frizoner och befriade center från den 2 – 12 februari 2013. Men vi vill inte sluta efter bara några aktioner, eftersom det här är något mycket mer än en reaktion mot repression. Detta upprop går ut till alla anarkister och antiauktoritära som kämpar över hela världen.
Även om de senaste attackerna från den grekiska staten mot den anarkistiska/antiauktoritära miljön har varit gnistan till detta upprop finns det fler exempel runt hela jorden som visar oss att polisen och de lokala myndigheterna tillsammans med stora företag samarbetare utmärkt med varandra, attackerandes solidariska strukturer och pacificerar samhällen på ett globalt plan. Under de senaste veckorna och månaderna, i olika delar av världen, där folk drabbas från de systematiska utarmnings- och gentrifikationsplaner, har staten och kapitalets attacker mot radikala rörelser, inklusive repression mot konkreta motståndsformer som landockupationer, autonoma projekt, ockupationer av företags huvudkontor eller strejker. Det är därför viktigt att vi kopplar samman våra kamper globalt och att vi kämpar tillbaka här och nu. Aktioner som svar på attacker mot ockuperade lokaler i er ort kan fungera som en gnista. Gå ut på gatorna och agera, låt er fantasi löpa fritt och sprid det aktiva motståndets budskap.
Våra kamrater sitter fortfarande fängslade över hela världen. Många av våra självorganiserade lokaler har utsatts för husrannsakningar eller vräkts, vår infrastruktur är under attack och vår alternativmedia censureras eller blockeras. När vi uttrycker våra åsikter offentligt finns robocop-snutar lurandes i överallt. Övervakningsmaskinen följer varje steg vi gör, medan staden räknar med stödet från den beväpnade fascistpöbeln. Men vår existentiella kamp handlar om mer än att försvara fysiska platser.
Så det är dags att vi säger att det får vara slut med den permanenta defatismen. Inbördeskriget utkämpas oberoende av vräkningar och häktningar. Det finns inga gränser i våra hjärtan. För varje projekt som förstörs ska två nya uppstå runt omkring i världen. För varje fängslad kamrat kommer våra aktioner tala för oss.
Wake up, jump in, get wild – War on the rulers’ war!
Plats: Ovriokastro och Keratea, i provinsen Lavreotiki i sydöstra Attika. Total tid under ockupation av polistrupper
(MAT-polisen, den grekiska kravallpolisen): 128 dagar och nio timmar, från 11 december 2010 klockan 04.00
till 18 april 2011, 12.00 Totalt antal häktade ungdomar: 37.
Kort före
Natten till den elfte december 2010 var den sista natten då de cirka tiotusen invånarna i den lilla orten Keratea i östra Attika, en bit söder om Aten, sov lugnt och i frihet. Det var en kall natt och utomhus snöade det och termometern visade minusgrader. Om några timmar skulle gryningen komma och då det var lördag behövde de flesta inte gå till jobbet. De enda som definitivt inte sov vid denna tid på dygnet befann sig i ett litet trähus på toppen av kullen Ovriokastro, ett par kilometer från staden. De hade en enda uppgift: att vid nödfall larma hela samhället nere i Keratea. Och nödfallet, det väntade alldeles runt hörnet.
De första timmarna
Klockan 04.30 började kyrkornas klockor att ringa och kort därefter ljöd krigssirenerna. Samtidigt passerade kommunala fordon med högtalare genom varje kvarter och de uppmanade folk att gå ut på gatan. I varje hus tändes lamporna, Kerateas invånare sov inte längre. De frågade inte ens varför klockorna ringde, och alla visste de åt vilket håll man skulle springa åt och vad nödfallet bestod av. De hade ju, trots allt, väntat på denna stund i flera år. 15 minuter senare hade samma sms skickats till alla invånare i Keratea. Det sade: ”MAT:s polistrupper har kommit till Ovriokastro. Landsmän, vi måste nu alla ta oss dit för att rädda vår stad. Soptippen ska inte bli verklighet”. Inom kort bröt de första gatustriderna mellan invånare och polis ut, och det första blodet började spillas. Polisen plockade fram sitt bepansrade specialfordon ”Aura”, utrustat med vattenkanoner, och ett flertal invånare, däribland äldre människor, skadas. Men detta var bara början.
De första dagarna
Keratea börjar affischeras. Svarta flaggor och banderoller konstaterar: ”Keratea ligger i krig”. Den nya piratradion, Ovriokastro 102.00 FM, börjar sända, med utrustning köpt för två år sedan av ”Samordningskommitéen för kampen mot soptippen”. Den första sändningen påbörjades, liksom banderollerna, med ett stridens budskap: ”Invånare i Keratea, staden Keratea och hela regionen Lavreotiki är i krig”. Inte heller kommunen är sen att reagera. Dess nödutlysta presskonferens upprepar budskapet än en gång: kriget har kommit till Keratea. Inne i staden har allting också ändrats. Företag och yrkesmän sätter alla sin personliga vinst åt sidan och de sänder vad de kan till de nyupprättde barrikaderna. Pizzeriorna skänker pizza och bagerierna delar ut sötsaker samtidigt som läkare erbjuder gratis hjälp och apoteken förser de skadade med mediciner. Andra bidrar på andra vis, och folk skickar stolar, paraplyer, alkohol, kaffe och te till barrikaderna, tillsammans med den ved som så väl behövs för de kalla nätterna. Varje dag pågår nattliga strider mellan invånarna och polisen, och flera av stadens troende ber om prästens välsignelse att få delta i kampen. Snart arresteras de första av invånarna och de arresterade, inklusive minderåriga, kallas till förhör för sina ”förbrytelser”. Men de är inte ensamma. Närhelst de kallas inför åklagare vid domstolen i Aten följer dussintals kerateaner med som stöd, och som ett varmt graffitibudskap från Atens väggar kan de läsa: ”Keratea – Keratades 1-0” (”Keratades” är ett grekiskt ord för en gift man som blivit bedragen). Tillbaka i staden pågår dock striderna och polisen, med sin ständiga följeslagare vattenkanonen, använder stora mängder tårgas samtidigt som man då och då till och med skjuter plastkulor. Men vid barrikaderna som skyddar staden börjar förhållandena förbättras: elektricitet installeras, en liten plastkiosk byggs i närheten och bänkar, stolar och bord sätts upp, samtidigt som invånare tar med sig kemiska toaletter, en högtalaranläggning samt ett flertal större parasoll mot regnet.
Den första månaden – jul och nyår
Julen har nått Keratea. På Lavrionavenyn, en av stadens huvudgator, har det nu julpyntats och både allmänheten och kommunen använder högtiden som ett sätt att visa sin ståndpunkt. Kommunen skriver på sina julkort ”Ingen soptipp i Ovriokastro!” och på gatorna sjunger folk julsånger mot polisen. Samtidigt samlar man in pengar för den fortsatta kampen, bland annat genom ett lotteri, och alla är förberedda på en militant julhelg vid barrikaderna. Vid den här tiden hålls också den första stora protestkonserten i Keratea, med många välkända artister samt tusentals besökare, och på stadens blockerade gator gratuleras de av Kerateas studenter som lyckades väl i det nationella grekiska intagninsprovet för universiteten. Men även utanför Keratea skapar man uppmärksamhet. På vägen till Atens flygplats genomför flera lokalbor symboliska vägblockader med banderoller på engelska, och kort före nyår nås man av den glada nyheten att tingsrätten rättfärdigar den temporära blockad som kerateanerna genomför för att förhindra att det för jobbet anlitade företaget påbörjar arbetet med soptippen. Tingsrätten anser också att Kerateas invånare har ett ”direkt och lagligt intresse av att tillåtas att besöka sin egendom”, och man riktar uttalandet till polisenheterna chefsofficer. Trots detta fortsätter dessa statens repressiva krafter hindra att invånarna når sina rättmätiga tillgångar.
Januari
Nytt år, nya strider. Bara några dagar efter det nya årets början fortsätter gatustriderna som tidigare och återigen får invånare finna sig i att motas tillbaka flera hundra meter från sina blockader, bara för vid sin återkomst upptäcka att deras egna bilar antingen försetts med böter från Kerateas trafikpolis eller blivit sönderslagna utan övriga spår. Spänningen stiger i staden och hundratals människor attackerar både trafikpolisens samt den lokala polisens stationer, samtidigt som molotovs används och polisbilar välts. På trettondagen den sjätte januari, en stor grekisk högtid, firar man vid barrikaderna och dagarna efteråt byggs ”Aparto Kastro”, ”Det ointagliga fortet”, av stadens byggarbetare. Fortet, som är ett skjul byggt av trä och plåt, blir invånarnas nya mötesplats och i dessa lokaler anordnas möten, diskussioner och musikevenemang. Samtidigt försöker man från myndigheternas håll att underrätta EU, vilka sitter på pengarna till detta projekt, om hur arbetet fortskrider. Högt uppsatta tjänstemän vid det grekiska inrikesdepartementet åker till Bryssel för att meddela att arbetet med soptippen i Keratea redan har påbörjats – rädda att förlora det lån på 16 miljoner euro som tilldelats projektet – , samtidigt som en delegation från Keratea kommun träffar en EU-kommité dagen innan departementets möte, detta för att påvisa att arbetet inte kommit igång. Tillbaka i Keratea, bortom denna myndighetsmässiga röra, skapar invånarna ett samarbete med den grekiska rörelsen mot vägtullar, och tillsammans lyfter de undan motorvägarnas bommar.
Februari och ”Svarta tisdagen”
Tisdagen den åttonde februari invaderar polisen själva stadskärnan i Keratea och staden omvandlas till en stad av eld. Under dagen hade polisen arresterat samt genomfört razzior hemma hos släktingar till så kallade ”misstänka” invånare och enligt de drabbade genomförde polisen sin aktion utan att ha tillstånd från någon åklagare. I ett av de hus som polisen med våld tog sig in i blev en äldre dam till och med så chockad att hon fick en hjärtattack och tvingades föras till sjukhus. Invånarna svarade med kamp och återigen samlades hundratals lokalbor utanför Kerateas polisstation, vilket medförde nya gatustrider. Sin vana trogen börjar polisen använda stora mängder tårgas och då människor, som fått tårgas uppskjuten på sina balkonger, kommer ut för att meddela att barn och äldre inte kan andas svarar polisen med misshandel. Ett flertal personer arresteras och förs bortom kravallerna och de brasor som invånarna antänt. Från kommunens håll utlyses ”state of emergency”, undantagstillstånd, och skolor, affärer och offentlig verksamhet stängs. Konflikten i Keratea har nått en ny nivå, manifesterad av denna dag – den ”svarta tisdagen”.
Efter Svarta tisdagen följer ett stort efterspel. I Keratea noterar läkare förhöjda nivåer av hudutslag hos flera småbarn och kort efter dagen får en gravid kvinna missfall. Det ofödda fostret, som skickas till undersökning för att se om döden orsakades av polisens kemikalier, ses av flera kerateaner som konfliktens första dödsfall. Men även utanför Keratea ekar händelserna under Svarta tisdagen. Tiotals internationella massmedier uppmärksammar konflikten och från de mexikanska zapatisternas officiella europeiska organ uttrycks stöd för invånarnas kamp. Runtom i Grekland hålls solidaritetsaktioner, från Thessaloniki i norr till Kreta i söder. Från kommunen samt från ”Samordningskommitéen mot soptippen i Ovriokastro” skickas namnlistor, med destination UNESCO och Europarådet, runt med ett formellt fördömande av den grekiska regeringens försök att förstöra Ovriokastros arkeologiska lämning. På en annan arkeologisk plats, Poseidontemplet i närbelägna Sounion, hänger invånare från runtom i Lavrio-området upp en engelskspråkig banderoll som deklarerar: ”Vi står emot bebyggandet av en soptipp vid den arkeologiska lämningen i Ovriokastro”. På samma dag som denna aktion genomförs dessutom den första ”kommandooperationen”, under vilka små grupper av människor i överraskningsattacker antänder polisbilar för att sedan snabbt försvinna från platsen. Den 23 februari, i slutet av månaden, applåderas blocket med invånare från Keratea varmt under en strejkdemo i Aten. Från andra block i demonstrationen hörs slagorden: ”Ni kommer segra, ni kommer segra”.
Mars
I mars meddelar tingsrätten i Lavrion återigen att invånarna har laglig rätt för sitt motstånd, då man avslår den grekiska staten förfrågan om tillstånd för att verkställa arbetet. Samtidigt fortsätter motståndet och kommandoräderna, och vid det här laget har man hunnit tända eld på det anlitade byggföretagets alla grävmaskiner och bulldozers samt, ett par veckor senare, hela polisbussar! Men kampen har även tagit ytterligare ett steg och man riktar nu sitt motstånd också mot grenar av den internationella banken Eurobank, vilka i samband med soptippsaffären roffade åt sig 40% aktieägande i det anlitade byggföretaget. Kerateas invånare börjar bojkotta banken och utanför dess lokaler i Aten hålls protestaktioner. Tillbaka i staden firar man den första dagen av fastan före påsk vid barrikaderna och det anordnas även en jippomatch i fotboll mellan Kerateas invånare samt ett lag från stadsdelen Exarchia i Aten. På kommunal nivå anordnas en samlad stöddemonstration från närbelägna kommuner och i Keratea försöker invånarna pressa stadens kommunfullmäktige till en lösning. Från statligt håll senarelägger den grekiska högsta förvaltningsdomstolen sin prövning av ett kerateanskt överklagande till den fjärde maj, men staten och delar av massmedia presenterar ett för Keratea negativt domstolsbeslut från 2007 som bevis för kommunens nederlag gentemot soptippen. I Thessaloniki hyllas Keratea under stadens årliga filmfestival och i Kalyvia, nära Keratea, kastar invånare yoghurt på vice statsminister Theodoros Pangalos, som anklagas för att vara hjärnan bakom denna soptipp. Och, efter över hundra dagar av motstånd i Keratea, når konflikten hela vägen till Bryssel. I denna stad hänger en grupp ex-greker upp en banderoll inuti EU-parlamentet, ropandes: ”2500 år efter och 20 kilometer ifrån slaget vid Marathon, går moderna greker till strid idag. Detta är invånarna i byn Keratea, vilka slåss mod moderna barbarer. Fast dessa moderna barbarer kommer inte från Asien. De kommer från Grekland”.
April Tidigt på morgonen den 14 april grävde Kerateas invånare ett två meter djupt dike över Lavrionavenyn, den väg som leder in till staden, och diket blockerar trafiken in till staden permanent. Några timmar senare, då polisen skyndat sig till platsen, bröt strider ut på nytt. Men fyra dagar senare, den 18 april, kom den stora segern – eller, åtminstone, en delseger. Denna dag, några dagar innan påsk, meddelade departementet för ”medborgarskydd”, efter påtryckningar från kyrkan, att man skulle ta tillbaka all polisnärvaro från Keratea och Ovriokastro. Alla byggmaskiner fördes iväg och man berättade att från och med nu skulle Miljöverket ingå förhandlingar med kommunen. Och denna dag spred sig känslan av seger över Kerateas barrikader.
Aten, staden som resebolagen brukar kalla för ”demokratins och kulturens vagga”. I denna växer sig det krig som deklarerats mot stadens drogmissbrukare, invandrare, hemlösa och fattiga sig alltmer akut och intensivt varje dag och i fullständigt samarbete försöker kommunen, staten och parastatliga grupper att använda sina repressiva mekanismer för att städa upp gatorna från detta ”mänskliga skräp”. I denna artikel riktar vi ljuset mot några av de senaste attackerna mot några av de svagaste delarna av de grekiska samhället – även om dessa exempel bara är en del av de händelser som dagligen utspelar sig i denna vagga, som, i ärlighetens namn, alltmer börjar likna en grav.
Runt klockan 13.00 i tisdags, den 8 november, attackerade en grupp kravallpoliser (MAT) tillsammans med Atens kommuns lokala polisenheter dussintals gatuförsäljare utanför den centralt belägna Juridikskolan i centrala Aten. På borgmästare Giorgos Kaminis order attackerade dessa repressiva krafter de invandrade gatuförsäljarna, som försökte sälja sina varor, hårt, och studenter från universitet lämnade skolan för att protestera mot polisernas barbariska beteende, vilket ledde till småskaliga strider mellan studenter och polis. (Det är också värt att i sammanhanget nämna att denne borgmästare Kaminis kandidatur stöddes av PASOK, den ”Demokratiska Vänstern”, de ”Ekologiska Gröna” samt andra ”progressiva” krafter.)
Banderoll från invandrade gatuförsäljare: "VI TÄNKER INTE LEVA SOM JAGADE DJUR"
Samma morgon attackerades en medelålders syriansk mans hus av ett dussintals fascister, i stadsdelen Neos Kosmos (översättning ”Nya Världen” – ett kanske alltför obehagligt tydligt tecken) nära centrala Aten. Fascisterna slog sönder fönstren med slagträn samtidigt som man skanderade rasistiska slogans (mot kurder!) och man hotade de att om de inte flyktingar lämnade området så skulle man komma tillbaka och bränna dem inne istället.
Två dagar efter all denna skit, den 10 november, ägde ytterligare två incidenter med udden riktad mot samhällets svagaste rum. I stadsdelen Victoria, vilken sedan maj förra året har varit skådeplats för rasistiskt våld mot invandrare och flyktingar, dök medlemmar från den nynazistiska gruppen Chrissi Avgi (”Gyllene soluppgången”) upp. Denna gång fokuserade nazisterna på ett egyptiskt ägt internetcafé och man ”informerade” folk i området om att man de närmaste dagarna skulle dyka upp igen för att slå sönder kafét. Man deklarerade också för andra butiksägare att ifall de inte ville hamna i samma sits, var det bästa man kunde göra att stänga sin butik. Och nu kan man ju undra vad som fick dessa jävla idioter att göra så här? Jo, tydligen hade de egyptiska kaféägarna haft fräckheten att i sitt fönster sätta upp en egyptisk flagga bredvid en grekisk.
Den andra händelsen skedde tidigare på morgonen samma dag, då en kommunalt anställd städare attackerade en hemlös man i 20-årsåldern i centrala Aten. Enligt en rapport från ett ögonvittne började städaren spruta vatten på högtryck mot den hemlöse mannen, som låg och sov under ett täcke av kartong. När ögonvittnet, som rapporterade om attacken, såg detta inhumana beteende började städaren att svära åt den hemlöse samtidigt som han fortsatte att spruta vatten. Utöver detta berättade städaren för ögonvittnet, som rapporterade denna händelse i solidaritet med 20-åringen, att: ”Om du hade någon medmänsklighet skulle du ta med dig den här mannen – som förmodligen lider av hepatit – hem till ditt hus och själv ta hand om honom”.
Slutsatsen av detta är att alla dessa saker som händer är inte skilda från varandra. Det är en koordinerad taktik som företagsägarna och våra chefer praktiserar tillsammans med sina allierade, och vi, som arbetare, är under attack. Deras mål att sprida misär och död, och med nya nedskärningar vidgas denna attack än mer. Från fascisterna i regeringen och från de halvstatliga gängen på gatan pågår detta försök att tysta och terrorisera oss, och de kommer att använda alla medel de kan finna. Och för oss finns det bara ett svar: att slå tillbaka med alla medel.
Solidaritet mellan de förtryckta,
Död åt staten och dess hantlangare!
PS. Här nedan följer en video (2010) på en polis som med liknande medel som städaren i texten, attackerar en hemlös.
På fredagen den 6 juni – efter att snuten på torsdagen brutalt attackerat demonstranterna i en protestaktion utanför Hamburgs rådhus, som genomfördes av Lampedusa-flyktingar och deras medkämpar – gick hundratals ut på gatan i St. Pauli.
