I över 40 dagar har 400 arbetare vid de grekiska stålverken (Elliniki Halivourgia), beläget 25 kilometer nordväst om Aten, varit i strejk. Anledningen till denna strejk är arbetsköparnas planer på att sänka arbetstiden för de anställda från åtta till fem timmar per dag samt de till viss del genomförda planerna på massavsked av 50 arbetare. Samtal pågår mellan fackliga representanter och företagets chefer, även om ingen sida verkar ge vika, och trots att företagets ägare Manesis har hotat med ytterligare avsked om strejken pågår så håller de strejkande ihop samtidigt som de resolut tänker fortsätta sin aktion tills deras krav möts.

Strejken har mött massivt stöd från kamrater och medmänniskor runtom i hela Grekland och så sent som igår, den 13 december, kallade arbetare till en 24-timmars sympatistrejk i hela Thriasso-området, Greklands största industriområde, i solidaritet med stålverksarbetarnas kamp. Lördagen innan, den 10:e, spenderade en rad solidaritetsgrupper dagen utanför verkets grindar och som ett praktiskt exempel på solidaritet lagade det kollektiva köket ”EL CHEf” från det så kallade Steki Metanaston (”Invandrarstekit”, ”Mötesplatsen för invandrare”) mat åt de strejkande samtidigt som andra framträdde med musik. Under denna dag förklarade en av de strejkande, som ni kan se i denna video, hur sju arbetare skadats till döds under hans trettio år vid stålverken medan tiotals andra har blivit allvarligt skadade. De har amputerats och fått brännskador – sådant är livet i denna helvetesfabrik.

Också på andra sätt har de strejkande mottagit påtagligt och välkommet stöd från grupper och individer, då man fått besök samt mat och ekonomiska bidrag. På grund av detta överväldigande stöd från många andra delar av samhället känner de strejkande också ett ansvar att fortsätta sin kamp, för alla de som stödjer dem. Således har har de strejkande också uppmärksammats mycket runtom i landet och strejkens följder kommer att ses som ett exempel både för arbetare och kapitalister. Å andra sidan pressas arbetarna också av bristande stöd från industrin, då exempelvis deras systerfabrik i Volos verkar acceptera arbetsköparnas åtstramningsförslag, och fackliga representanter därifrån har misslyckats med att svara på stålverksarbetarnas uppmaningar.

Men sträcker sig arbetarnas planer längre än att försöka hålla fast vid förbättrade villkor? Nej, så verkar inte vara fallet. När några av de strejkande tillfrågats om de hade några planer på att försöka expropiera fabriken svarar de det inte finns några sådana tankar. Andra kände att det skulle vara totalt omöjligt att upprepa i Grekland vad som hände i Argentina, nämligen att företagets stora industripampar skaffar sig en del i ett monopol som inte bara täcker produktion men även andra delar, som logistik och byggnadsarbete, relaterade till stålverken.

Politiskt inflytande

Men oavsett om man håller med om det ovanstående eller ej, är det en kvarvarande utmaning för de strejkande att hålla kvar strejken i sina egna händer. Målet för deras aktion är enkelt och specifikt för denna fabrik, men de känner också sambandet mellan deras kamp och den kamp mot chefer och kapitalister som förs av alla arbetare, både inhemska och invandrade, i Grekland – i en tid då den ekonomiska krisen används som ett uppenbart vapen mot våra liv. Detta samband, mellan den specifika och den allmänna kampen, har också gjort det svårt för de strejkande att själva fortsätta ha kontroll över sin strejk.

Även om arbetarna vid stålverket tar sina beslut själva, genom allmänna och regelbundna möten på fabriken, kämpar flera politiska grupper om att sätta sin prägel på strejken och göra den till ett flaggskepp för ens egna urvattnade ideologi. Under lördagens solidaritetsaktion tydliggjordes detta då en buss med delegater från fackförbundet PAME (Alla Arbetares Militanta Front) anlände till fabriken, ropandes slogans och viftandes med flaggor. Eller som en arbetare då kommenterade: ”vi [de strejkande] började som arbetare, men nu har de politiska partierna kommit”.

Det är tydligt att auktoritära krafter som PAME och KKE (Grekiska ’Kommunist’partiet) har försökt att strypa strejken sen dess början, detta då det finns många stalinister (liksom KKE och PAME) bland de strejkande själva. Ett bevis för detta är en text som cirkulerat i sammanhanget, vilken konstaterar att de strejkande stötts av PAME sen de inledde sin strejk. Texten citerar en kvinna vid namn Maria Deli, som påstås tala för ”hustruna till de strejkande vid stålverken”, och vars känslosamma tal (som också finns på Atens Indymedia, här) först publicerade i KKE:s tidning Rizospastis under rubriken: ”25:e november, 2011: Tal hållet av Maria Deli, hustru till en strejkande stålarbetare, vid gårdagens sammankomst”. Så här lyder ett litet utdrag: ”Från första stund är PAME och klassbaserade fackförbund med oss, KKE är med oss. Från första stund var denna strejk baserad på resolutioner och beslut från fackförbund, föreningar, federationer, ungdoms- och kvinnoföreningar, folkkommitéer, kommitéer för arbetslösa, studenter med mera. Från första stund uttalades en flod av solidaritet med de arbetande i stålindustrin och deras familjer, en flod av solidaritet som sakta utvecklas till en fors och som medför ekonomisk hjälp och mat till våra familjer. Vi bugar för storheten av solidaritet mellan arbetarklassen och vårt folk. Vi bugar inför alla arbetares internationella solidaritet.”