Category Archives: Uncategorized

Sverige, 5-12 augusti: Förvilda-läger i Umeå

Det vi vill är rätt enkelt. Vi vill att betongen ska spricka upp i ett hav av örter, att kalhyggena får växa upp vilt och ifred från den ”hållbara” skogsindustrin, att de civiliserade människornas psyken, känslor, verkligheter och vardag befrias från civilisationens bojor, att haven fylls av liv och inte plast, att våra vilda vänner släpps ut ur sina burar, att förstöra den vetenskapliga objektifieringen som rättfärdigar allt ifrån våldtäkter till djurdissekering, att hierarkier omkullkastas, att luften befrias från sin dåliga andedräkt och mycket mycket mer.

Att nå dit är själva utmaningen.

Förvilda är bara ett namn på det du varje dag ser i ögonvrån, i asfaltssprickan, på ödetomten, utanför fönstret, i maskeringens ögonhål eller det fritagna djurets första steg utanför buren.

Jorden är arg och de som känner jorden känner samma ilska. Känn den du också!

Mer info finns på kolonierna.se/forvilda | forvilda@riseup.net

Finland: Aktion från antikärnkraftslägret på Hanhikiviudden

mottaget den 4 juni 2015

Filmklippet ovan visar hur en grävmaskinist försöker kasta av personer som klättrat upp på en maskin på Hanhikiviudden. Föraren fortsatte köra i full fart trots den livsfarliga situationen, och en kamrat var tvungen att ta sig upp i förarhytten för att stoppa maskinen. Inte ens då stannade föraren, utan försökte knuffa ut personen. Till slut lyckades hen ändå stänga av maskinen och ta med sig nyckeln, som nu ligger någonstans i den skövlade träskmarken. Grävmaskinen blev stående på vägen och blockerade därmed två andra fordon från att fortsätta arbetet med förberedelserna av marken för det planerade kärnkraftverket i Hanhikivi.

I finsk media cirkulerar nu förvrängda och lögnaktiga uppgifter av vad som hände idag, helt baserat på Uleåborgspolisens pressmeddelande som i sin tur helt baserades på grävmaskinistens anklagelser.

Bakgrund

Det finska energibolaget Fennovoima planerar tillsammans med det ryska statligt ägda Rosatom bygga kärnkraftverket Hanhikivi 1 på östra Bottenhavskusten i Pyhäjoki, Finland (se tidigare publicerat inlägg på Motkraft).

Från och med den 1 juni har Fennovoima med hjälp av ett tvivelaktigt tillstånd till förhandsbesittningstagande försökt göra anspråk på Hanhikiviudden. Det är egentligen flera månader kvar tills tvångsinlösningen vinner laga kraft, så för Fennovoimas projekt stiftades en lag, som också framöver ger bolag möjlighet att tvångsinlösa och beslagta markområden.

Just nu är en kritisk tidpunkt för motstånd mot projektet. Tillsvidare saknar Fennovoima tillräckligt många aktieägare från Finland eller EU för att få tillstånd för bygget. 60% inhemskt ägarskap är det krav som regeringen ställt och sista datumet för att lämna in bygglovsansökan är 30 juni – tills dess måste ägarunderlaget vara säkrat. Alltså är det nu rätt tillfälle att visa nuvarande och möjliga framtida investerare att detta kommer bli ett svårgenomfört projekt.

Trots att projektet i nuläget saknar investerare för att lagligt komma igång är Fennovoima i full gång med förberedelserna av byggområdet. Det unika skogsområdet på 95 ha, som bl.a. var hem för många utrotningshotade arter, har i princip skövlats. Arbetet har dock kraftigt försenats tack vare direkta aktioner på plats (och lite tur med vädret).

Aktionsläger på plats

Sedan den 21 april har det pågått ett läger på Hanhikiviudden i motstånd mot skövlingen av skogen, och för att förhindra och fördröja förberedelserna för bygget av kärnkraftverket. Lägret på Hanhikiviudden, i det skogsområde som ännu inte skövlats, består i första hand av ett antal stugor som ägarna vägrat ge upp till Fennovoima utan istället överlåtit till aktivister på plats.

Fennovoima hotade att vräka lägret den 4 juni, och gick in med väktare och arbetare, men än så länge står lägret och stugorna kvar (snuten höll sig utanför lägret). Förutom den nämnda aktionen räddades ett antal svärdsliljor (fredad art) som Fennovoima grävde upp och försökte ta från platsen (antagligen för att deras existens juridiskt försvårar skövlingen av den kvarvarande marken). Även en lastbil blockerades, med följden att en person blev häktad och bötfälld.

Mellan 8 och 21 juni ordnas ett internationellt protestläger i Pyhäjoki. Mer information om lägret och hur man tar sig dit hittar du här: hyokyaalto.net

Sverige: Aktioner mot stat och kapital i Stockholm

Helgen v.15 brändes bilar tillhörande Nokas vid Midsommarkransen och Entren till Tillväxtverket på Södermalm slogs sönder.

Nokas som en symbol för administrationen av kapitalismen och Tillväxtverket då det är en av de ideologiska grundfundamenten för utvecklingen med ökade sammhällsklyftor där dom som har tilldelas mer och dom utan kastas djupare i misär och osäkerhet.

Handlingarna var denna gång endast riktade mot matriella mål och symboliska. Men de personer som driver på utvecklingen är på intet sätt glömda eller förlåtna.

Så länge folk tvingas leva i kapitalismens slaveri kommer det alltid vara rätt att slå tillbaks.

Bekämpa makten med alla tillbuds stående medel!

Frihet åt våra fängslade kamrater i Sverige och i världen

Hamburg: Ockupera hus och försvara dem! Solidaritet med de som drabbats av repression!

Demonstration den 6.12.14, Breite Straße 114/116, Hamburg, Tyskland, 14:00 – Tillsammans ska vi visa vår solidaritet på gatorna!

Vi lever i städer, i vilka levnadsförhållandena bara blir dyrare och där det blir svårare och svårare att finna platser där pengar inte spelar någon roll. Inte nog med att hyrorna blir omöjliga att betala, så finns det knappt längre platser, där vi inte kontrolleras eller övervakas. När vi inte längre vill acceptera denna verklighet blir följdaktigen vårat svar, att vägra denna ordning av äganderätt och kontroll och att angripa den. Bara när vi motsätter oss deras regler kan möjligheten till att leva och handla som vi vill existera.

Ett exempel på detta ser vi i husockupationen som ägde rum på Breite Strasse den 27 augusti 2014 i Hamburg. I och med att de ockuperade ett hus försökte ockupanterna, utan att fråga, att tillskansa sig en sådan plats; i och med att de bekämpade den anstormande polisen, visade de att de inte längre accepterar den existerande ordningen. Senare samma dag greps fem personer i omgivningarna runt huset, anklagade för mordförsök. En av dessa fem, Jakob, sitter fortfarande fängslad i häktesanstalten Hahnhöfer Sand i Hamburgs utkanter. Processen har sedan dess fortsatt att öka i sin omfattning, då det utreds i många olika riktningar.

Vi förvånas inte över denna repression, det är bara ett tecken på att staten vill försvara det rådande. Samtidigt är det viktigt att inte falla i fallgropen där diskussionen om skyldig eller oskyldig förs. När någon inte spelar enligt deras regler är den per automatik skyldig. Sådana kategorier är för oss helt värdelösa, då vi bara kan förlora i deras spel.

Hittills har detta fall fått liten uppmärksamhet, trots att ingen i Hamburg har haft så hårda anklagelser i samband med husockupationer på väldigt länge. De hårda anklagelserna visar att det inte längre bara handlar om att roffa åt sig ett hus, utan om att ifrågasätta auktoriteter.

Därför är det viktigt att nu visa solidaritet, för att inte lämna de anklagade åt sin ensamhet. Men också för att inte låta repressionen ske obesvarad. För oss innebär det att bryta statens försök till isolation och visa att varken rättsliga åtgärder eller murar kan hålla tillbaka oss från att föra en gemensam kamp. Samtidigt betyder solidaritet handling, med vilken vi visar att kampen mot auktoriteter fortsätter och att faran inte är över, bara för att de spärrar in någon av oss. Istället för låta oss skrämmas av repressionen, vill vi ta initiativet och fortsätta att göra gatorna osäkra.

Vi förklarar oss solidariska med de husockupationer som tidigare drabbats och de som fortfarande är drabbade av repression: Juliusstrasse, AZ Altona, Bleicherstrasse, Marktstrasse, Villa Behnke och Münzschule.

Nu mer än någonsin – för fler husockupationer!

Kom till demonstrationen den 6.12.2014, Breite Strasse 114/116, 14:00!

källa: linksunten

Hamburg, Tyskland: Attack mot ‚Amt für Bewährungshilfe und die Jugendgerichtshilfe‘

Under natten den 21.11.14 attackerades Amt für Bewährungshilfe und die Jugendgerichtshilfe (myndigheten för ungdomskriminalitet och frivårdskontor för unga förbrytare) på Museumstrasse i Hamburg-Altona med stenar och många rutor krossades.

Mot Staten, deras Rättvisa och deras hantlangare!

Solidaritet med de som har anklagats och sitter fängslade för husockupationen på Breite Strasse i Hamburg!

Solidaritet med ockupanterna, som verkligen visade snutarna!

Ilska och kamp för Rémi Fraisse, som för några veckor sedan mördades av en snutgranat i Frankrike, när han kämpade mot snutarna!

Frihet är inget som det bes om eller som förhandlas fram!

Mot varje auktoritet!

källa: linksunten

[Belgien] Ingen TV, ingen telefon, ingen radio för väljarna

Det är dagen före de europeiska och nationella (i Belgien, övers. anm.) valen. Den 24 maj 2014. Åsiktscirkusen och det oavbrutna bombardemanget av lögner och löften är snart över. Väljaren förbereder sig på att genomföra sin plikt som medborgare. Den klagar, om det råder det inga tvivel. Den klagar på att politikerna inte längre har några idéer, att de alla är desamma, att de utgör en enda stor maffia. Ändå går den till valurnan. Ändå kommer den att välja sin härskare och ge sitt medgivande till att allt kan fortsätta som förut. Och därmed blir den också politikernas medbrottsling. Och därmed blir den också fiende till de som vägrar denna cirkus, som vägrar härskare och chefer, vänster eller höger, korrupta eller ”ärliga.” Den blir vår fiende, fienden till de som förälskade sig i frihet.

Det är dagen före valen. Under natten, i Wavre, sätts en antenn på ett enormt sändningstorn som tillhör den franska offentliga televisionen och RTBF:s radiosändningar i brand. Branden orsakar en total black out för flera radiostationer, några digitala TV-sändningar störs ut. I Brabant Wallon-regionen och i södra Bryssel, då antennen utgjorde en knutpunkt för tiotals, kanske så mycket som hundratals, mobiltelefon-antenner, låg hela det mobila och mobila internet-nätverket tillhörandes företaget Base nere. På en annan plats, i Veltem-Beisem nära staden Leuven i det flamländska Brabant, angreps en annan sändnings-antenn. Denna antenn tillhörde den flamländska offentliga televisionen och radion, VRT, och angreps även den genom ett brandattentat. I detta fall stördes några radiostationer. Så, under natten före valen och under själva valdagen, skyddades hundratusentals människor för en gångs skull från data-bombardemanget, från den moderna kommunikations vansinnne som inte är något annat än alienation, från kontrollen över våra tankar som makthavarna realiserar genom sina propaganda-apparater.

Under valdagen förväntades vi alla lyssna på härskarens röst, som når oss genom internet, TV:n och radion. Vi förväntades att prata om valresultaten hela dagen. Men kanske, tack vare sabotage-handlingarna, pratade några om något annat, vem vet. Sabotage provocerar fram ett avbrott, en spricka, i normaliteten. Något som inte skulle hända. Något onormalt. Det är därför inte så konstigt att höra RTBF:s direktör uttala sig om att ”När ett medium attackeras så är det dåligt för alla. Jag tror att någon försökte sända ut en vidrig signal.” Vidrig? För vem? Vidrig är ordet vi snarare skulle reservera för valcirkusen, för världen i vilken vi lever i, för spektaklet med vilket makten försäkrar sig om sina subjekts medtyckande, genom att ge dem ett ”val.” Vidrig är media som hjärntvättar, journalisterna som sänder ut maktens röst och legitimiserar alla de hemskheter som utförs i maktens namn, från krig till den totala förgiftningen av miljön och mord utförda av snutar. Vidrigt är att vi lever i en tid där alla kommunikationsmedel är närvarande överallt, hela tiden, men där ingen längre vet hur en kommunicerar, för dialoger, diskuterar, reflekterar, då alla upprepar vad maskinerna och skärmarna säger till dem.

Anarkisterna är alla auktoriteters fiender, må det vara statliga, kapitalistiska eller patriarkala. De är för frihet och mot slaveri. Men de är inte dumma. De vet att auktoritet inte bara består av politikerna, kapitalisterna och ledarna. Den består också av de som lyder, de som går med på att låta sig exploateras och de som följer order. Även om vi aldrig skulle likställa de som utövar auktoritet och de som den utövas över, de som besitter industrierna och de som exploateras i fabrikerna, de som bär uniformer och de som tvingas att respektera dem, så kommer vi inte att sluta säga att det enda sättet att frigöra sig är genom att börja slåss, genom att bryta samlevnaden mellan härskare och slavar.

Vi är förmodligen många som frågor oss själva. Hur kommer det sig att efter århundranden av förtryck och exploatering, så verkar det kapitalistiska systemet och statsmakten fortfarande välmående. Varför har de inte utrotats från jordens yta och kastats i rännstenen som all annan skit? Många försök har gjorts, försök till uppror och sociala revolutioner. Men idag måste vi erkänna faktumet att herraväldet lyckats inkludera en stora majoritet av de exploaterade själva. Genom konsumtionsfetischism, allmän avtrubbning, decentralisering och därmed spridandet av makten till alla av det mänskliga livets sfärer, så verkar staten och kapitalet, för tillfället, lyckas blockera alla horisonter bortom reproduktionen av det existerande. Denna reproduktion, den sociala reproduktionen av herraväldet, är förmodligen det principiella målet för revolutionär intervention idag. Om det ibland bryter ut kravaller, ett missnöje kanske uttrycks på gatorna, om virulenta reaktioner sker mot ännu ett av maktens brott, så är det viktiga att sikta längre, djupare och mer fundamentalt: det handlar om att attackera det som förväntas garantera ”sakernas normala tillstånd.”

För att återgå till sabotagen av RTBF och VRT:s sändningsantenner, så tror vi att de förser oss med viktiga indikationer angående vilka kampmetoder att använda och möjliga områden för intervention. Om den teknologiska världen permanent, dygnet runt, instillerar underkastelse och acceptans för vår ”plats” i samhället, platsen för konsumerande, arbetande och lydande får; är denna värld också beroende av ett stort antal strukturer, utspridda runtomkring oss, och de är relativt lätta att attackera. Och ingen militärstyrka eller omfattande övervakning kan någonsin skydda dem alla effektivt.

Att provocera fram en kortslutning i den avtrubbade och exploativa vardagen innebär att skapa en spricka i det lager av betong som krossar oss alla. Inget väntande på magiska ögonblick där ”folket” blir medvetet om sin situation och beger sig ut på gatorna; att vänta är att spela herraväldets spel, vilket dag efter dag bara bygger upp och stärker det, såväl på ett materiellt plan (nya fängelser, nya snutstationer, nya industrier, nya nätverk av kontroll) som på ett mentalt plan (hjärntvätt, raderandet av själva idéen om revolt, förminskandet av livet till en vara). Utifrån sprickorna kommer rebellerna att veta hur de ska provocera, en annan horisont kan träda fram, en horisont av frihet och social revolution.

//Hors Service, anarkistisk gatutidning, n° 45, Bryssel, juli 2014//

översatt från engelska, Avalanche n°2 (pp.14–15)

på tyska

Konflikträdsla

”Det är sannerligen icke ditt fel, att du garderar dig mot mig och försvarar din säregenhet eller egendomlighet: du behöver icke giva efter, eller förneka dig själv.”
– Max Stirner

Närhelst fler än ett par anarkister kommer samman så finns där dispyter. Detta är ingen överraskning, då ordet ”anarkist” används för att beskriva ett brett spektrum av, ofta varandra motsägande, idéer och metoder. Den enda gemensamma nämnaren är viljan att göra sig av med auktoriteter och anarkister är inte ens eniga om vad en auktoritet är, för att inte tala om vilka metoder som är lämpliga för att eliminera den. Dessa frågor skapar i sig många fler och följdaktigen är dispyter ofrånkomliga.

Dessa dispyter stör mig inte. Det som stör mig är fokusen på att försöka nå en överenskommelse. Det antas att ”bara för att vi är anarkister” så måste vi alla vilja samma sak; uppenbara konflikter måste vara enkla missförstånd som vi kan resonera om genom att hitta en gemensam ståndpunkt. När någon vägrar att resonera och insisterar på att upprätthålla olikheterna, så anses den vara dogmatisk. Detta insisterande på att hitta gemensamma ståndpunkter, kan vara en av de mest betydelsefulla källorna till den ändlösa dialog som så ofta äger rum, för att vi ska kunna skapa våra liv på våra egna villkor. Detta försök att hitta gemensamma ståndpunkter innefattar en förnekelse av väldigt verkliga konflikter.

En ofta förekommande strategi som används för att förneka konflikter, är att hävda att en dispyt blott är en meningsskiljaktighet kring ord och deras innebörd. Som om de ord en använder och hur en väljer att använda dem skulle sakna koppling till ens idéer, drömmar och begär. Jag är övertygad om att det finns få dispyter som bara handlar om ord och deras innebörd. Dessa få skulle med lätthet lösa sig om de inblandade individerna skulle klargöra och mer precist förklara vad de menar. När individer inte ens kan komma överens om vilka ord de ska använda och hur, indikerar detta att deras drömmar, begär och sätt att tänka på är vitt åtskilda, att de inte ens inom ett språk kan finna ett gemensamt tungomål. Försöket att reducera en sådan enorm klyfta till blott semantik, är ett försök till att förneka en väldigt verklig konflikt och det unika hos de individer som är inblandade.

Att förneka konflikter och individers säregenhet, kan spegla en fetisch för enighet, med sitt ursprung i överbliven vänsterism eller kollektivism. Enighet har alltid skattats högt av vänstern. Då de flesta anarkister, trots sina försök att skilja sig från vänstern, inte är mer än statsfientliga vänsterister, är de övertygade om att endast en enad front kan förstöra detta samhälle, vilket ständigt tvingar oss in i gemenskaper vi inte själva har valt och till att vi därför måste se förbi våra olikheter och sammansluta oss för att stödja den ”gemensamma saken.” Men när vi ger av oss själva till den ”gemensamma saken,” tvingas vi acceptera den minsta gemensamma nämnaren i uppfattning och kamp. De gemenskaper som skapas på detta sätt är falska gemenskaper, som endast frodas i nedtryckandet av de berörda individernas unika begär och passioner, och omvandlar dem till en massa. Sådana gemenskaper skiljer sig inte från organiserandet av arbetet som håller en fabrik vid liv eller gemenskapen i ett socialt koncensus som håller auktoriteterna vid makten och folket på sin plats. En massgemenskap kan aldrig, då den bygger på förminskandet av individen till en enhet i en generalisering, bli en grund för krossandet av auktoriteter, den kan endast vara dess stöd på ett eller annat sätt. Då vi vill krossa all auktoritet måste vi utgå ifrån en annan bas.

För mig är denna bas mig själv – mitt liv med alla dess passioner och drömmar, dess begär, projekt och möten. Från denna bas, gör jag ”gemensam sak” med ingen annan än mig själv, även om jag då och då träffar individer med vilka jag har affinitet. Det kan mycket väl vara så att dina begär och passioner, dina drömmar och projekt sammanfaller med mina. Tillsammans med en stark vilja att göra verklighet av dessa mot alla former av auktoritet, sådan affinitet är en bas för genuin gemenskap mellan unika upproriska individer, som varar endast så länge som dessa individer behagar. Visst, vår längtan efter att förstöra auktoriteter och detta samhälle kan få oss att sträva efter en insurrektionell gemenskap som växer sig storskalig men aldrig till en massrörelse; istället skulle det behöva vara ett sammanträffande av affiniteter mellan individer som har en stark vilja att skapa sina liv själva. Denna typ av uppror kan inte ske genom en förminskning av våra idéer till en minsta gemensamma nämnare som alla är överens om, utan endast genom erkännandet av varje individs säregenhet, ett erkännande som omfamnar de faktiska konflikter som existerar mellan individer, oavsett hur grymma de än kan vara, som en del i den fantastiska rikedom av samspel som världen har att erbjuda, så snart vi har gjort oss av med det sociala system som har stulit våra liv och vårt samspelande ifrån oss.

(Wolfi Landstreicher, ”Fear of Conflict,” Willful Disobedience, vol. 1, Ardent Press, 2009)

Chile: Solidaritet med Tamara Sol Farías Vergara

Till våra vänner, compañeros och compañeras:

Vi är Tamara Sol Farías Vergaras familj. Som ni redan vet, har Tamara suttit fängslad I San Miguel-fängelset sedan den 22 januari 2014. Under besökstimmarna den 16 juni, som endast är avsedda för familjebesök, hade vi allvarliga problem med gendarmería på grund av den förnedrande behandling vi tvingades underkasta oss. Pliten som visiterade Tamaras mormor, Luisa, som är 75 år gammal, tvingade henne att klä av sig naken och att huka sig, under förebråelsen att hon hade för mycket kläder på sig. Det är värt att nämna att platsen där fångarna möter sina familjer är en gymnastiksal med tak men som saknar väggar, vilket släpper in vind och regn, som i sin tur blöter ner golvet och skapar ett väldigt fuktigt och kallt klimat. Samma plit skrek därefter på en annan besökare, vars månadsgamla bebis inte hade en ren blöja på sig under visitationen. Pliten skrek att detta kan inte vara sant, hon måste byta på barnet innan hon kommer in! Denna moder anlände till gymnastiksalen och sitt besök i tårar.

Tamaras mamma, Ana Luisa, behandlades våldsammare, då hon visiterades tillsammans med ytterligare en person och för att hon bar ett linnebälte, som hon tvingades att slänga om hon inte vill lämna området. Detta skedde under plitens höjda röst och nedlåtande viftande fingrar. Strax före plitens upprörda gester hade Ana Luisa kastat sitt bälte i soporna och sagt till pliten att endast här har hon (pliten, övers.anm.) möjlighet att missbruka makt på det viset, ute på gatan är hon ingen. Denna ilskna gest, sprungen ur impotens, ansågs vara en “grav avsaknad av respekt för auktoriteter” och ledde till att hon nekades möjligheten att träffa sin dotter. Tamaras morföräldrar, Luisa och Manuel, satt redan tillsammans med Tamara men när de hörde om det inträffade beslöt de sig i samtycke för att avbryta besöket för att tillrättavisa plitens översittarattityd mot fångarnas besökare och hennes sjuka behov av att få sin auktoritet bekräftad. De gjorde därmed klart att varken hon eller någon annan uniform är vår auktoritet. De båda morföräldrarna hotades även med helvetiska straff och fördes till vakthavande befäl, så att han kunde utmäta de lämpliga straffen för oss.

Efter att ha hört om plitarnas ovärdiga behandling av och maktmissbruk mot sin familj, utförde Tamara en modig handling av värdighet. En handling som står i proportion till hennes storhet som människa i sitt utövande av sin värdighet och i sitt försvar av vår. Hon hemställde om ett möte med anstaltschefen, presenterade sitt klagomål angående sin illa behandlade familj, klargjorde att hennes familj inte ska behandlas som skit och hotas av uniformerade myndighetspersoner och deras visitationsrutiner. Hon skrev under sitt klagomål genom att spotta anstaltschefen och dennes befälhavande assistent i ansiktet, för att sedan dra ned byxorna och visa rumpan (en handling känd som “blekansiktet”). Detta för att demonstrera förnedringen som besökare måste genomgå, när de tvingas klä av sig inför anstaltspersonal, böja sig fram och visa sina privata delar samt, fortfarande naken, att huka sig även när det finns moderna metoder för att upptäcka metall (entrébågar, en sätes-scanner som vi behöver sätta oss i och hand-scanners).

Tamara straffades med sju dagars besöksförbud. Ana, Tamaras mamma, straffades för sin del med tre månaders förbud mot att träffa sin dotter, under plitarnas påstående att hon “hotat en plit till livet,” vilket är ren lögn. I skrivande stund driver vi en process mot dessa förtryckande förfaranden, genom det Nationella Institutet för Mänskliga Rättigheter samt även genom gendarmerías egna institution.

En annan sak vi vill klargöra är att Tamara för några månader sedan blev misshandlad av två medfångar. Hon kunde inte försvara sig men straffades ändå med två veckors besöksförbud. Vi ansökte vid detta tillfälle om att Tamara skulle flyttas till en annan avdelning men de som istället förflyttades till ett annat fängelse var de som angripit henne.

Men nu, denna gång, kommer vi inte att tillåta denna orättvisa situation. Då det verkar som att vi nått en farlig gräns för förlusten av värdighet inför gendarmería-personalens despotiska position.

Som Vergara Toledo-familjen förkastar vi öppet de konstanta trakasserier och det maktmissbruk gendarmería utövar, inte bara mot vår familj utan mot alla besökare som kommer till kvinnorna i San Miguel-fängelset. Vi förstår att varken fångarna eller deras familjer vågar fördöma maktmissbruket, då konsekvenserna är tydliga. Pliten som provocerade fram hela situationen skyddas av sin institution, förnekar oss sin identitet, precis som de ansvariga för att 81 fångar brändes levande i detta utrotningscenter gjorde. Åttioen människor dödades och de var alla i händerna på den chilenska staten och gendarmería men ändå är ingen ansvarig!! Vi uppmanar alla fångfamiljer att förkasta varje förtryckande handling som gendarmería utför.

Trots de straff och risker som det innebär när en konfronterar fängelsesystemet, speciellt när en har nära och kära tagna som gisslan, anser vi att det är nödvändigt att behålla värdigheten och att inte låta oss styras av rädsla och mobbningen från de som har behovet av att känna “auktoritet,” från de som har “övervaka och straffa” som sitt livs mening.

Vi är tacksamma för vår älskade Tamara Sols storartade handling av mod och värdighet därinne. Hon har, i sin okuvliga tystnad, visat oss att handlingar inte behöver så många ord utan snarare beslutet att genomföra dem och klarheten med vilken handlingarna gör oss mer fria och värdiga.

Tamara Sol, du är inte ensam! Vi är med dig tills du får din frihet!

Luisa Toledo Sepúlveda
Manuel Vergara Meza
Ana Luisa Vergara Toledo

Santiago, 21 juni 2014

Källa: hommodolars via war on society

För mer info på svenska om Tamara’s fall, skriv till upprorsbladet (a) riseup.net

För att skriva med vår kamrat:
Tamara Sol Farías Vergara
Pieza 1, modulo 1, piso 3 – sur.
Cárcel de San Miguel (Chile)

[Sommar 2014] ”UpprorsValet” – UpprorsBladets valnummer – är här!

Skriv till oss nu och få en bunt gratis tidningar hemskickade till dig och dina kamrater! Gör som oss och gå ut på gatan, sprid tidningen och låt auktoritetshatet och valattackerna breda ut sig!

upprorsbladet (a) riseup (.) net
upprorsbladet.org

Utdrag ur UpprorsValet:

”Okej, så vi vägrar att rösta. Hur långt kommer vi med den medvetna icke-handlingen? Troligtivis står vi kvar på exakt samma ställe som sekunden dessförinnan men aningen mer stärkta i tron på oss själva, våra idéer och vår kamp.

Lika litet som det förändrar något att rösta, lika litet förändring kommer förstås ur att inte göra det. Det är inte i detta illusoriska val som vi borde rota, utan i den stärkta självkänslan hos de individer som förenas i att inte rösta. Så länge röstvägran består i en Statsfientlig hållning och en hjärtlig längtan efter frihet, så är tio dedikerade individer så mycket starkare än en miljon håglösa medborgare som godtroget besöker vallokalerna.

Denna styrka är något att bygga vidare på, att utveckla. Valet förvinner inte, bara för att vi inte röstar. Det fortsätter att vara en institutionaliserad attack mot alla människor – alla potentiellt fria individer – och det fortsätter att vara en mekanism i det system som vägrar oss vår frihet. En känslig punkt som trots det väger hela Statens vikt. En viktig punkt att attackera.

Lika mycket som ett bankkontor representerar kapitalism eller migrationsverket etniskt och sexistiskt förtryck, så representerar Valapparaten hela det förnedrande system av kontroll som vi vill förstöra.

Frihet att välja. Frihet att inte välja. Fri att attackera.”

Appendix till en avbruten debatt om anonymitet och attack

En debatt är ett djuptågende utforskande av en speciell fråga genom konfrontation mellan två eller fler sidor, var och en med sin egen position. Till skillnad från de som anser att debatter bör undvikas för att inte provocera fram splittringar, anser vi att de behöver näras. Målet med debatten är inte att utse en vinnare, som vi alla måste buga inför, utan istället att berika de olika sidornas medvetanden. Debatter tydliggör idéer. Uttalandet av och konfrontationen mellan olika idéer – detta är precis vad en debatt är! – lyser upp de skumma delarna och indikerar idéernas svaga punkter. Detta hjälper alla, undantagslöst. Det hjälper alla deltagande sidor att finslipa, korrigera och förstärka sina egna idéer. Det hjälper samtidigt alla som ämnar delta i debatten, att välja vilken sida de vill stå på (må det vara den ena sidan, den andra sidan eller ingen av de diskuterande sidorna).

Den anarkistiska rörelsens historia är full av debatter. Alla har varit användbara även om de ibland har varit smärtsamma. Dess historia är tillika full med avsaknade debatter, olika idéer som aldrig konfronterades, som i slutändan lämnade alla åt sina egna övertygelser (eller tvivel). Var detta till det bättre, då det på så vis undivikits steril polemik? Nej, enligt oss var det till det sämre då fruktsamma diskussioner inte fick komma till skott.

En av dessa avsaknade debatter är den om användandet av akronymer, att representera riktiga organisationer och att ta ansvar för direkta aktioner mot den härskande ordningen. För oss verkar denna debatt, om än viktig, ha avbrutits samma ögonblick som den föddes.

På en internationell nivå gjordes ett försök att öppna upp en sådan debatt genom texten Brev till den anarkistiska galaxen som dök upp i slutet av 2011. Denna text var en presentation av idéerna som förespråkar anonymitet och tar avstånd ifrån användandet av organisatoriska och ansvarstagande akronymer. Den talade även om de insurrektionella perspektiven, föreställningen om informalitet och mångfalden av attacker.

Exakt ett år senare i november 2012, vid tillfället för det anarkistiska mötet i Zürich, spred anarkisterna i Conspiracy of Cells of Fire en text där de presenterade idéerna som förespråkar användandet av organisatoriska akronymer och de som tar avstånd från anonymitet. Denna text presenterade även några mer allmänna idéer kring anarkistisk intervention, som relationen till ”medlande kamper” eller formandet av urbana gerillagrupper. Gott. Med utgångspunkt i olika idéer har de båda sidorna gjort sina egna presentationer. Det enda som nu saknades för att starta en debatt var konfrontationen av dessa olika idéer. Detta är vad till exempel anarkisterna som i augusti 2013 spred texten Anonymitet* försökte göra, med sin explicita utgångspunkt i CCF:s texter för kritik och svar på tal.

Vid tillfället för det Internationella Anarkistiska Symposiet i Mexiko i december 2013, spred CCF texten (Let’s become dangerous… for the spreading of the Black International), i vilken kapitlet ”FAI, akronymer och den ‘anarkistiska galaxens’ anonymitet” inleds med följande antydan: ”Vi är medvetna om den tillplattade polemik som släppts lös mot FAI av kamrater och ”kamrater”.” En talande premiss, då den reducerar det som kunde ha varit en debatt för alla till polemik mot någon. Därtill görs här även en åtskillnad mellan de som har försökt att skapa en sådan debatt, mellan kamrater och ”kamrater”(?). Detta bidrag refererar specifikt till ett par texter såsom Brev till den anarkistiska galaxen och Anonymitet, avfärdandes det sistnämnda bidraget som en text ”skriven av anarkister från den politiska anonymitetens spänning […] utan någon kamratlig inställning.” En debatt vore möjlig och önskvärd för att fördjupa idéer, för att specifikt unvika att blockera och låsa allt utrymme med enkla ”pro” och ”contra” men det verkar för oss som att anklagelser i stil med ”teoretiker som inte gör något” snarare sätter punkt för diskussionen. Så vi kunde ha hållt käften eller bara låtit det vara. Och förvisso skulle vi gladeligen ha besparat oss själva från att nära en debatt som – i motsats till vad författarna till Anonymitet tänkte – uppenbarligen är oönskad.

Så om vi fortfarande ska föra vår talan, så är det bara för att vi inte vill att en eventuell tystnad ska ses som ett förslag, ett fel som i dessa mörka och ledsamma dagar skulle kunna ske. Det är därför, trots den uppenbara meningslösheten, som vi ansåg att det fortfarande är viktigt att skriva ett appendix till en debatt som nu har avbrutits. Det kommer att vara ett slutgiltigt appendix, ett som kommer att ha svårt med uppföljning, ett appendix författat i en splittrad motvilja, bara för att undvika att verka inställsamma.

Vad sade texten Anonymitet? I princip två saker. Först och främst, och detta är i den ordning det skrevs, inte utifrån relevans, så sade texten att anonymitet är att föredra framför ett så kallat ”taktiskt” perspektiv. Att hålla fast vid en identitet ger mer utrymme åt juridiken att låta associativa anklagelser hagla över kamrater, då snarare än att lämna uppgiften att uppfinna någon ”organisation” (så som repression ofta har gjort i anarkismens historia) åt polisen och domarna i en skrattspegel av deras repressiva spektakel, erbjuder anarkister med en fascination för organisations-identitet detta direkt till dem. Repression kommer alltid att försöka reducera upproret till en enda organisation (existerande eller påhittad), en enda grupp eller om så bara några få individer, för att försöka skapa en klyfta mellan de påstådda ”gärningspersonerna” och ”åskådarna” och att stämpla detta på det anarkistiska och revolutionära upprorets träsk, på de enstaka sociala spänningarna och individuella handlingar, på affiniteter och omgrupperingar, på informaliteten och mångfalden av attacker och metoder. Ett diagram som reflekterar dess egna auktoritära struktur (för domare känner inte till något annat och kan inte föreställa sig att det existerar ett diffust och onkontrollerbart uppror), med en juridisk översättning av roller (ledare, skattmästare, strateger, bombexperter, gevärsmän, sympatisörer, sabotörer,…) i total motsats till de anarkistiska och antiauktoritära idéerna. För att dessa idéer utgår från individen – från den individuella kapaciteten att tänka, handla och förena sig med andra i kampen mot makten – och stöter bort anslutandet eller uppslukandet av individen i strukturer som stympar dess vilja och idéer. Vi är förstås väl medvetna om att repression också slår mot anarkister även när de inte använder sig av akronymer och frågan är över huvud taget inte om en skäms över sina handlingar och idéer eller ej. I detta fall handlar det helt enkelt om att komplicera domarnas uppgift för att förlänga motsättningarna, att få dem att hålla ut och konstant öppna upp mer utrymme för anarkister och rebeller att kasta sig in i striden. Anonyma aktioner – och med anonyma menar vi aktioner som följs upp av den mest absoluta tystnad, aktioner som följs upp av minimala kommunikéer utan akronymer eller i vart fall utan återkommande akronymer – underlättar inte fiendens repressiva uppgift, eftersom att, vid sidan av handlingen i sig, fienden måste hitta på allting på egen hand. Ingen säger till dem att ”det var jag som gjorde det,” ingen ger några ytterligare ledtrådar (som till exempel lingvistiska koder i kommunikéer, en organisationsakronym,…) så att de kan finna gärningspersonerna.

På dessa anmärkningar, föreslagna i Anonymitet, varken svarar eller besvarar anarkisterna i CCF i sitt citat från Odysséen. Istället begränsar de sig själva till att konstatera att ”ytlig kunskap är värre än okunskap” och till att erinra sig om att ”Odysseus, när han lämnade ön Polyphemus, skrek från sitt skepp ”Jag, Odysseus, förblindade er…”.” Det är hemskt att se någon som krypandes krampaktigt greppar efter grässtrån. Odysseus tog ansvar för sin handling först efter att han hade lämnat fiendens ö, när han trodde sig vara säker i sin båt (och för övrigt, gjorde han detta mot sina kamraters varningar). Med andra ord så tog han på sig ansvaret först när han trodde att kriget med cykloperna var över. Under tiden kriget rasade förblev han tyst.

Låt oss nu lämna de litterära myterna för tillfället. Den andra poängen i Anonymitet var att endast med fråvaron av identiteter som reser sig över andra, även genom massmedias exploatering, är jämlikhet möjlig. Där det inte finns några ledare, finns det inte heller några anhängare. Där det inte finns några celebriteter, finns det heller inga beundrare. Där det inte finns någon som kan sätta sig över andra, finns det inte heller någon som hamnar under. I anonymitetens mörker är alla jämlikar. Vad är det för mening med att ta detta steg längre än de andra mörka rebeller som attackerar makten?

I ett bidrag till Symposiumet i Mexiko kan vi läsa att ”FAI är helt enkelt det osynliga community (sic!) där begären efter att attackera vår era möts.” Men så varför ska begären att attackera vår era bara mötas i det begränsade utrymme som ryms i tre bokstäver och inte i hela det upproriska alfabetet? Ett argument som lyftes fram av anarkisterna i CCF, är att de vill göra skillnad mellan dem själva och de anarkister som följer i vänsterns släptåg. Men varför skulle ett namn skilja oss från de taktlösa syndikalisterna och de luriga medborgarrättsmilitanterna, mer än användandet av direkt aktion som ett uttryck för en permanent och inte bara en snitsigt omväxlande konfliktualitet? Vi läste också att ”Handlingar talar för sig själva genom kommunikéer, då de håller sin distans till den ‘anarkistiska’ oppositionen, som ibland bränner ner banker i ‘de fattigas namn och mot plutokratins kapital’, för att bevisa att den i vart fall gör någonting. Nej, hetlevrade celler. Ni kommer inte att sälja oss sådan förvirring. Handlingar talar för sig själva eller så talar de genom kommunikéer. Det är inte samma sak; det har aldrig varit samma sak. Enligt er så talar handlingar genom kommunikéer. Enligt oss så talar de för sig själva. Och detta är hela denna frågas kärna.

En behöver inte leta så länge för att hitta suggestiva exempel. I Aten den första november förra året, öppnade någon eld mot några medlemmar i Gyllene Gryning. Två fascister döda. En handling som talar för sig själv. Med fascister bör en inte diskutera, inte förhandla, en bör inte be den demokratiska Staten att dra tillbaka sina stormtrupper. Nej, vi bekämpar dem direkt, utan medling, med alla metoder av attack en finner lämpligt. Den dagen, när denna aktion var anonym, hyllades den av anarkister över hela världen. Mycket vanligt folk, i Grekland och i resten av världen, hyllade aktionen. Vad mer behövdes egentligen? På vilket sätt berikade Kämpande Folkliga Revolutionära Krafter aktionen med kommunikéen som publicerades den sextonde november? Inte på något sätt. Nej, kommunikéen snarare försvagade aktionen genom att den kopplade handlingen till identitet och till ideologin hos en av den revolutionära rörelsens alla utbrytargrupper. Hade det varit någon skillnad om det istället för KFRK hade varit GRA, eller FLG, eller BPC, eller BRKJ, eller XJT, eller ZZPPHQWX som hade tagit på sig handlingen? Självklart inte. Förra året visade några kamrater att kärnkraftsetablissemanget är sårbart. Denna aktion klargjorde att det fortfarande finns de som är ansvariga och att det är möjligt att attackera dem. På vilket sätt berikade den efterföljande kommunikéen aktionen? Var inte denna aktion tydlig, precis och riktig?

Ja, handling talar för sig själv. De behöver inte bombastiska kommunikéer. Det är de kämpande organisationerna som behöver kommunikéer för inrätta sin hegemoni i rörelsen, för att få sitt ljus att lysa starkare än resten av den anarkistiska galaxen, för att bli stjärnor att referera till omgivna av satelitter.

En skulle kunna svara att om aktionerna förblev anonyma, så skulle de också kunna genomföras i andra syften som en inte delar eller med olämpliga motiv. Det skulle till och med kunna vara ondskefulla krafters verk, av maffia eller gangsters, av fascister eller till och med Staten själv. Och därför, för att undvika all förvirring och för att våld verkligen inte är blott privilegerat anarkister och antiauktoritära, så bör en ta på sig ansvaret för sina handlingar. Men i spegelbilden av den demokratiska förvaltningen av den sociala freden, i detta kadavers spektakel, så förlorar alltid orden sin mening: de anarkistiska idéerna kan inte spridas på andra sätt än på de anarkistiska, genom själva kampen, långt utom räckhåll för Statens klor; om inte, så stympas de i olika grad beroende på maktens behov av kontroll och konsensusproduktion. Den organiserade förvirringen är en aspekt av repression, till och med en stöttepelare, men det går inte att krossa den med kommunikéer utan den går endast att krossa i de kamputrymmen där ord och betydelser sammansmids av rebellerna själva, att använda i dialoger mellan varandra, utan mediering, utan representation.

Om attackerna som anarkister föreslår och gör verklighet av syftar till att förstöra maktens strukturer och individer, så är den viktiga aspekten förstörandet i sig. Vi vill ha frihet och för att detta ska bli verklighet, måste det som kväver oss förstöras. Bra. Från frihet eller från kaos om du föredrar det, om bara så tillfälligt eller kortvarigt, kan många tendenser till anarki framväxa men också tendenser till mycket mindre vackra saker. En kan inte lura sig själv till att tro att detta står och faller med ansvarstagande kommunikéer: det hänger på idéerna som vi är kapabla till att utveckla och sprida, på den förståelse och bedömning som anarkister lyckas skapa av den verklighet som förändras och störtas genom attackerna och revolterna. Här kommer vi åter till samma grundläggande problem: tanke och dynamit, så som en en anarkist i slutet av artonhundratalet konstaterade. Dynamiten kan inte ersätta idéerna; idéerna kan inte ersätta dynamiten. De är två intimt sammanbundna aspekter av anarkism, aspekter som fräter på det auktoritära samhället: på dess ideologier såväl som dess strukturer, på dess invånare såväl som deras värderingar, på dess sociala relationer såväl som på dess snutar. Relationen mellan dessa två aspekter är perspektivet och det är faktiskt detta som debatten borde handla om. Problemet med perspektivet kan inte lösas genom att skicka högtravande kommunikéer eller genom att förstärka identitets-organisations-loggan, inte heller genom att hela tiden upprepa samma tio anarkismens grundläggande banaliteter eller vad som utgör individualismens trossats.

CCF tycker inte om ”de som gömmer sig bakom anonymitet.” De väljer ett namn och ”dess namn är FAI och det är vårt ”vi”. Ett kollektivt ”vi”.” Det får oss att tänka på de trista militanta anarkisterna från förr som anklagade Emile Henry för att inte låta sig själv arresteras som en viss August Vaillant gjorde, för att inte ha velat ta ansvar för sin handling på platsen (för att han ville fortsätta sina attacker!). CCF föreslår att ”vi ska lämna den ”anarkistiska” galaxens teoretiker, som predikar politisk anonymitet utan att göra något, bakom oss. För att, om vi ska tala sanning, en del av den politiska anonymitetens spänningar i hög grad gömmer sin rädsla för repression bakom sina teorier.” Att de anonyma kamraterna håller sig ”bakom” CCF, det råder det ingen tvekan om. Det vill säga, om du anser att CCF:s hysteri är att gå framåt, att göra sig sedda, att föra sin talan… men de kamrater som beslutat sig för att inte bara ställa sina aktioner under massmedians nåd, som vill fortsätta att vara ”mörka individer bland andra mörka individer,” skulle ju bara göra detta för att dölja sin egen inaktivitet eller sin rädsla för repression, detta är verkligen en uppvisning av en ond cirkel. Ett perfekt argument för att avbryta en debatt: de som kritiserar, gör bara det för att de inte handlar och för att de är rädda.

Men lusten att förbli anonym uttrycker på samma gång vägran av all avantgardism och ett försök att hålla sig utom räckhåll för repressionens klor, för att kunna förlänga fientligheterna och inte skammen över våra handlingar. Förresten, hysterin kring att ta ansvar för aktioner har inte alltid funnits. Eller var Ravachol, Henry, Novatore, Di Giovanni… kanske ”gömda” bakom anonymitet? Nej, de bara handlade. De handlade utan behov av att beundra sig själva i mediaspegeln, som fortsätter att reflektera ens egna identitetslogga. Och om dessa anarkisters handlingar inte var tydliga eller förståeliga, så försökte hela den anarkistiska rörelsen, genom debatter, tidningar, affischer, pamfletter och så vidare, att göra dem det. I slutändan tillhörde dessa aktioner alla som såg sig själva i den anarkistiska kampen. På så sätt försökte tanken och dynamiten att gå hand i hand. Båda anarkismens aspekter, i kampperspektivets utrymme. Men ja, detta var den Gamla Anarkin.

Idag hör vi alltmer prat om den ”Nya Anarkin.” Hur löjlig denna pretention är framgår redan av själva namnet. Sedan det förra milleniet har anarkister från Spanien och Italien, från Frankrike och Argentina, från här och där, vuxit upp med samma gamla syndikalistiskt militanta refräng i sina öron, föreställandes att de enda äkta anarkisterna är de som är med i FAI (Federación Anarquista Ibérica, Federazione Anarchica Italiana, Fédération Anarchiste Française, FORA i Argentina…). Utanför FAI finns det ingen frälsning, bara tvetydigheter. Utanför anarkismens representativa organisationer, finns det ingenting. Ja och idag, då kommer det anarkister från hela världen för att påminna om att de sanna anarkisterna, praktikens anarkister, bara är de som tillhör FAI (Informal Anarchist Federation). Möjligen kan de tolerera de som accepterar att följa den Svarta Internationalen eller de som ”av estetiska skäl,” så som CCF har uttryckt det, väljer att agera anonymt. Den Nya Anarkin verkar inte så nytt för oss, den bara reproducerar den gamla: federationer, program, pakter, kommunikéer, akronymer och uppsvällda slogans.

Flera texter och bidrag har försökt och försöker fortfarande att öppna upp debatten om informalitet och även Brev till den anarkistiska galaxen fokuserade på detta. Vi är förbryllade av hur någon seriöst kan komma på tanken att försöka sälja en stabil revolutionär organisation, en permanent och formell akronym, en rigid handlingsmetod som alltid är densamma och fördefinierad (gör en aktion, skriv en kommuniké och skicka runt den), som informalitet till oss. Även i de mest simpla av ordet ”informells” betydelser, som var och en trots allt pekar på frånvaron av alla formaliteter, verkar det svårt att förneka att en akronym är en formalitet. Alltså är den Informella AnarkistFederationen, den Internationella Revolutionära Fronten eller vad de än vill kalla sig, inga informella organisationer. Problemet är inte att strida om vårdnaden för ordet ”informell” ( vi är inte intresserade av att starta ett parti med dess dogmer, dess förutbestämda definitioner, som alltid är frånkopplade kampen i sig och därmed bara parasitisk) – problemet är förvirringen som omöjliggör en riktig debatt. Om en står för uppbyggandet av en permanent anarkistisk kamporganisation, så borde den bara säga det och den kan bli förstådd av alla anarkister. Om en står för ett syndikalistiskt förhållningssätt till kampen och accepterar ”steg för steg”-logiken och strejkkampen för att förbättra det existerande och på så sätt få det berömda ”proletära medvetandet” att växa, så är det inte till någon hjälp (mer än till att sprida förvirring) att presentera detta förhållningssätt som ett insurrektionellt. Informalitet, i alla fall så som vi alltid har förstått det, är vägran av alla låsta strukturer, alla program, alla företablerade metoder, alla stämplar, all representation. Informalitet och informell organisering existerar därför bara i det kontinuerliga experimenterandet mellan kamrater som fördjupar sina affiniteter och ömsesidigt föreslår projekt av attack och kamp. Informalitet har ingen grundande text och inte heller några representanter. Det existerar endast som ett stöd i den anarkistiska kampen, för anarkister i kampen, för att möjliggöra för oss att uppnå det vi vill göra. I sina bidrag säger anarkisterna i CCF att ”På ett naturligt sätt saknar FAI exklusivitet. Det är därför vi inte föreslår FAI:s kvantitativa tillväxt […] Vårt förslag är att organisera väpnade celler och affinitetsgrupper, att forma ett internationellt nätverk av praktikens anarkister.” Då frågar vi oss om förslaget är multipliceringen av affinitetsgrupper (vi vill inte gå in på detaljer i bruket av ord som ”celler”, då vi återkopplar till – i alla fall historiskt men trots allt var det kanske den Gamla Anarkin – hierarkier och partiorganisationer), varför FAI? Som ett stöd för detta förslag? Men en affinitetsgrupp är just precis ett möte mellan individer och den verkliga autonomin att handla, det är inte det grundläggande elementet i en stor superstruktur och ännu mindre i en superstruktur som etablerades för flera år sedan. Kopplingen mellan affinitetsgrupper skulle kunna vara informaliteten, det vill säga utbytet av idéer och perspektiv, utvecklandet av gemensamma projekt, en utveckling som aldrig når sitt slut, som alltid utvecklas, alltid utan någon formalitet. FAI:s förslag sätter bara upp ett staket runt informalitetens vidsträckta terräng.

Staten, partierna, församlingarna, organisationerna… alla dessa entiteter grundar sig i ett ”kollektivt vi”: medborgare eller militanta eller aktivister. Och individen, det vet de inte ens vad det är för något. Vi å andra sidan, vi älskar individen, med dess tankar och dess unika och ”singulära” handlingar. Såväl när den är ensam som i plural, när deras stigar korsats av andra individer. Därför hatar vi Staten och partierna (som alltid är auktoritära) och misstror församlingar och organisationer (som ibland kan vara frihetliga). Till skillnad från CCF så tänker inte vi att ”Rebell-jaget” kan göra sig hemmastadd i det ”kollektiva vi:et.” Till skillnad från flera FAI-kommunikéer, så är vi inte intresserade av dela ut certfikat för gott eller dåligt uppförande, till anarkister som försöker att kämpa, som definierar en som en ”praktikens anarkist” och en annan som ”en teoretiker som ingenting gör.” Det är en uppenbar lögn som stänger ner allt utrymme för debatt och fördjupning, för att sedan få det att verka som att de enda anarkister som attackerar makten skulle vara de, som stödjer FAI:s förslag och de som håller käft även om de inte håller med den ideologiska hegemonin som FAI försöker inrätta (genom tvång eller annat) över informell anarkism och användandet av attack och sabotage. Debatter och diskussioner lyser smärtsamt med sin frånvaro i den internationella anarkistiska rörelsen och förslagen som kommer prêt-à-porter, stänger fler dörrar och utrymmen för uppror än vad de öppnar. Detta problem fick oss att delta i denna avbrutna debatt och detta samma problem kommer att fortsätta driva oss framåt.

* Texten Anonymitet håller på att översättas men är ännu ej klar. Ovanstående text samt nämnda Anonymitet-text m.fl. kommer framöver att samlas och tryckas i ett häfte för ge en bättre överblick över debatten kring anonymitet och attack. [Övers.anm]

Översatt av UpprorsBladet (maj 2014)

Original

Hamburg: Vilda demonstrationer och kravaller mot gränser och deras vakthundar

På fredagen den 6 juni – efter att snuten på torsdagen brutalt attackerat demonstranterna i en protestaktion utanför Hamburgs rådhus, som genomfördes av Lampedusa-flyktingar och deras medkämpar – gick hundratals ut på gatan i St. Pauli.

Enstor, ejtillståndsgiven, demonstrationmeduppemot 1000 deltagarestartade 20:00 från Neue Pferdemarkt och fortsatte över Schanzenkvarterets huvudgata Schulterblatt. Slagord mot Staten och mot gränser sprejades på husväggar, banker och affärer, ackompanjerat av fyrverkerier och en hög ljudnivå.

Efter att snutarna stoppat demonstrationen spred massan ut sig och återsamlades på olika platser vid olika tidpunkter. Vid några tillfällen pågick flera demos samtidigt.

Det lokala SPD-kontoret (tyska socialdemokraterna) i St. Pauli attackerades och dessutom blev entrén till Hamburgs justitie-senators bostadshus på Brigittenstraße förstörd. Folk byggde många barrikader som delvis attackerades av snutarna. Detta var blott ett par intryck av denna kväll. Snutarna lyckades in att kontrollera situationen. Det var glädjande att se att så många tog eget intiativ och att många var så väl förberedda.

Inga gränser! Inga stater!
För många fler okontrollerade sommarnätter!

Som det stod att läsa på en nysprejad vägg i St. Pauli:
”För social revolt!”

Uruguay: Brandattentat mot VM i Brasilien 2014

Montevideo, juni 2014.

Tidigt i ottan, måndagen den 9 juni, attackerade vi AUF:s (Uruguyanska Fotbollsförbundet) huvudkontor på hörnet i korsningen Guayabo och Vázquez och förstörde med hjälp av tre molotov cocktails delar av byggnaden.

Denna aktion är en reaktion på all skit som firandet av VM innebär.

Vi skickar kärlek och styrka till våra kamrater som kämpar runtom i världen och en stor kram till vår kamrat i Buenos Aires som är upp i en rättsprocess.*

DET BLIR INGET VM!

* I slutet på maj arresterades och lagfördes kamrater i centrala Buenos Aires för att ha sprejat slagord mot VM och i solidaritet med den fängslade kamrater Tamara Sol Farías Vergara. Bland annat sprejades även fasaden på AFA (Argentinska Fotbollsförbundet).

Italien – Operation Ardesia: Francesco Gioa och Daniele Casalini arresterade för att avtjäna resterande fängelsestraff

På onsdagen den 28 maj och fredagen den 30 maj arresterades Francesco och Daniele, för att avtjäna de resterande delarna av sina straff (2 år och en månad samt 1 år och nio månader) för det väpnade rån som  ägde rum i Lucca i juni 2007.

Den 20 maj 2014 framfördes de bådas fall i Högsta Domstolen. Domstolen  fastställde dock bara domen från hovrätten.

Dagens datum befinner sig Daniele i ett fängelse i Pisa och Francesco  i ett fängelse i Livorno.

Garage anarchico (Anarkistiska Garaget, Pisa)

Skriv till kamraterna:

Daniele Casalini
Casa Circondariale “Don Bosco”
Via Don Bosco 43, IT-56100 Pisa (Italien)

Francesco Gioa
Casa Circondariale “Le Sughere”
Via delle Macchie 9, IT-57100 Livorno (Italien)

Översatt av UpprorsBladet från Informa-azione.

Sverige: Dom mot kamraterna i Skövde

Idag, måndagen den sjunde april 2014, föll domarna mot kamraterna i Skövde.

Kamraten som hålls kvar i häkte dömdes till 2 år och sex månader.

En av de som släpptes i förra veckan dömdes till 1 år.

Den tredje, även hen på fri fot, dömdes till skyddstillsyn.

Ytterligare två, även de på fri fot, dömdes till villkorligt straff.

Även om åklagaräcklet inte fick som den ville, är detta inget att fira. Våra kamrater har fortfarande spenderat ett halvår – mer och mindre – i det vidriga häktets isolation och de har fortfarande sina straff att avtjäna eller undfly.

Fängelse är och kommer att vara så länge detta samhälle existerar, ett av de värsta vapnen i Statens arsenal. Ett vapen de dagligen använder i det sociala kriget mot oss och alla som inte passar in i normalitetens avskyvärda ramar. Fängelse är dock inte en slutstation utan bara en fortsättning i den kamp vi för mot denna verklighet. Att föra en kamp utan att inkludera fängelserna och rättsväsendet däri, är att skjuta sig själv i foten.

Eld till alla fängelser! Styrka till våra kamrater!

Skriv till våra kamrater: support_mejl_now_4@live.se

/ UpprorsBladet
– ständigt för omkullkastandet av det existerand

Sverige: Repression mot kamrater i Skövde

Sedan den 14 oktober 2013 sitter tre kamrater fängslade i Skövde. De tre och ytterligare två greps misstänkta för ett tjugotal angrepp av olika slag mot minkfarmare och pälsindustrin under 2012-2013. De tre huvudmisstänkta har fram tills rättegången valt att hålla tyst med undantag för en av dem, som tog på sig en påstådd mordbrand mot en minkfarmares garage.

Rättegången inleddes i slutet av januari 2014 och hade, efter en (ej uttalat SÄPO-grundad) hotbild, hög säkerhetsberedskap. Larmbågar, visitationer, polispatruller runt domstolen, säkerhetsvakter med hundar och totalt förbud mot bildupptagning i rättssalen.

Det spektakulära svinet tillika före detta ministeräckel Thomas Bodström såg mediapotentialen i fallet och tog på sig att föra minkfarmarnas talan i rätten.

Rättegången var planerad för tio rättegångsdagar med en reservdag till godo. På grund av påstående från Statens sida att en eller flera skulle lida av allvarliga psykiska störningar, genomfördes först en mindre utredning av en av de åtalade. När själva rättegången var avklarad krävde rätten att en omfattande rättspsykiatrisk utredning skulle göras för alla de tre huvudmisstänkta. Detta försköt förkunnandet av de fällande domarna och så sent som torsdagen den 27 mars friskförklarades de tre av rättspsyk och nu inväntas domarna. Om åklagaren får som hon vill får en av kamraterna 3-3,5 års fängelse emedan de andra två får 6 års fängelse.

Under rättegångens gång har två av de tre kamraterna valt att inte kommentera och att ställa sig nekande till alla åtalspunkter (vid sidan av garage-historien) och den tredje har valt att prata. Den tredje har även kallat anhöriga som vittnen och bedyrat sin oskuld genom att tala om sina pacifistiska åsikter.

Under den första rättegångsdagen användes som bevisföring, en intervju från UpprorsBladet no.3, som åklagaren menar ska ha genomförts av tidningen med en av de åtalade. Det avfärdades av den åtalades försvarare men intervjun förblev en del av den bevisföring som rätten behöver ta hänsyn till.

Vid sidan av det givna stödet för dessa kamrater, deras handlingar och deras idéer, känner vi att det är viktigt att uttala oss när vårt revolutionära redskap missbrukas och används av våra fiender. Att de tar vårt idébaserade vapen och använder mot oss, är för oss detsamma som att vi skulle ta deras tjänstevapen och rikta pipan mot dem…

All solidaritet till våra kamrater i kampen för Djurens Befrielse och för en inter-sektionell kamp på alla fronter – för anarki!

/ UpprorsBladet

1 april 2014.

Göteborg, Sverige: Syndikalistiskt Forum presenterar ett föredrag om aktiviteter och grupper i Grekland, utanför de större städerna

Vi kommer att ha två kamrater från Heraklion och Ioannina som kommer att tala om antifascism, publicering och kollektiv. Vi kommer att höra om:

1. Antifascism. Talarna kommer med en uppdatering om händelser och incidenter under det senaste året och kommer att diskutera de åtgärder, strategier och mål för den antifascistiska rörelsen på Kreta, med fokus på praxis och självorganisering.

2. Den anti-statliga och antikapitalistiska tidningen “Apatris” (eller “statslös”), som är gratis och kommer ut nationellt varje månad. Vi diskuterar radikal publicering, distribution, dess syfte och ändamål. Detta kommer också att vara ett tillfälle för ytterligare nätverk och utbyte av idéer.

3. Ett anti-kapitalistisk eko-kollektiv på Kreta, “Oil In The Gears of Movement“, som tillverkar extra virgin oliv olja med exceptionellt bra kvalité. De kommer att presentera sin organisation, metoder, distribution och åsikter om jordbruk och miljö. Det kommer också att finnas smakprover och produkter att köpa denna kväll. —BeCollective PDF

De två kamrater ser fram emot en gemensam diskussion, dialog och utbyte av idéer efter presentationen.

Tisdag 16 April, kl. 18
Gratis inträde men donationer för grekiska politiska fångar tas gärna emot.

Syndikalistiskt Forum, Övre Husargatan 27
Tramstop Linnéplatsen eller Olivedalsgatan

Göteborg, Sverige: ”Internationell solidaritet är vårt enda vapen”

På morgonen den 28 Mars hängdes en banderoll över ingången till Grekiska konsulatet i Göteborg. En handling i solidaritet med våra grekiska kamrater men även ett försök att sprida uppmärksamhet om situationen och motståndet i Grekland. Vi måste ena oss med våra kamrater som kämpar mot fascismen varje dag i Grekland.

Vi går just nu igenom en period som karakteriseras av repression på alla nivåer. Statligt våld är ett systematiskt svar på varje kritisk röst och varje form av reaktion på den ekonomiska politik som medvetet förstör ekonomin och skadar samhället i grunden. En ström av lögner och desinformation kommer uppifrån för att isolera och attackera den fria viljan, uttryck för kritik och alla försök att omkullkasta den nuvarande ekonomisk-politiska strukturen. Attackerna mot fria ytor, mot strejker, tortyren av politiska fångar, försöken att tysta yttrandefriheten och den fria kulturen samt den hårda linje som fascistregimen och dess lakejer för mot alla former av motstånd förenar oss bara i vår ilska.

Självorganisering är den enda vägen,
internationell solidaritet är vårt enda vapen.

original

Solidaritetskampanj för befriade center över hela världen

Vi uppmanar till en global kampanj med direkta aktioner i solidaritet för frizoner och befriade center från den 2 – 12 februari 2013. Men vi vill inte sluta efter bara några aktioner, eftersom det här är något mycket mer än en reaktion mot repression. Detta upprop går ut till alla anarkister och antiauktoritära som kämpar över hela världen.

Även om de senaste attackerna från den grekiska staten mot den anarkistiska/antiauktoritära miljön har varit gnistan till detta upprop finns det fler exempel runt hela jorden som visar oss att polisen och de lokala myndigheterna tillsammans med stora företag samarbetare utmärkt med varandra, attackerandes solidariska strukturer och pacificerar samhällen på ett globalt plan. Under de senaste veckorna och månaderna, i olika delar av världen, där folk drabbas från de systematiska utarmnings- och gentrifikationsplaner, har staten och kapitalets attacker mot radikala rörelser, inklusive repression mot konkreta motståndsformer som landockupationer, autonoma projekt, ockupationer av företags huvudkontor eller strejker. Det är därför viktigt att vi kopplar samman våra kamper globalt och att vi kämpar tillbaka här och nu. Aktioner som svar på attacker mot ockuperade lokaler i er ort kan fungera som en gnista. Gå ut på gatorna och agera, låt er fantasi löpa fritt och sprid det aktiva motståndets budskap.

Våra kamrater sitter fortfarande fängslade över hela världen. Många av våra självorganiserade lokaler har utsatts för husrannsakningar eller vräkts, vår infrastruktur är under attack och vår alternativmedia censureras eller blockeras. När vi uttrycker våra åsikter offentligt finns robocop-snutar lurandes i överallt. Övervakningsmaskinen följer varje steg vi gör, medan staden räknar med stödet från den beväpnade fascistpöbeln. Men vår existentiella kamp handlar om mer än att försvara fysiska platser.

Så det är dags att vi säger att det får vara slut med den permanenta defatismen. Inbördeskriget utkämpas oberoende av vräkningar och häktningar. Det finns inga gränser i våra hjärtan. För varje projekt som förstörs ska två nya uppstå runt omkring i världen. För varje fängslad kamrat kommer våra aktioner tala för oss.

Wake up, jump in, get wild – War on the rulers’ war!

För en svart februari!

Lavreotiki, Attika: Ett år efter statens och kapitalets invasion av Keratea

Plats: Ovriokastro och Keratea, i provinsen Lavreotiki i sydöstra Attika.
Total tid under ockupation av polistrupper
(MAT-polisen, den grekiska kravallpolisen):

128 dagar och nio timmar, från 11 december 2010 klockan 04.00
till 18 april 2011, 12.00

Totalt antal häktade ungdomar: 37.

Kort före
Natten till den elfte december 2010 var den sista natten då de cirka tiotusen invånarna i den lilla orten Keratea i östra Attika, en bit söder om Aten, sov lugnt och i frihet. Det var en kall natt och utomhus snöade det och termometern visade minusgrader. Om några timmar skulle gryningen komma och då det var lördag behövde de flesta inte gå till jobbet. De enda som definitivt inte sov vid denna tid på dygnet befann sig i ett litet trähus på toppen av kullen Ovriokastro, ett par kilometer från staden. De hade en enda uppgift: att vid nödfall larma hela samhället nere i Keratea. Och nödfallet, det väntade alldeles runt hörnet.

De första timmarna
Klockan 04.30 började kyrkornas klockor att ringa och kort därefter ljöd krigssirenerna. Samtidigt passerade kommunala fordon med högtalare genom varje kvarter och de uppmanade folk att gå ut på gatan. I varje hus tändes lamporna, Kerateas invånare sov inte längre. De frågade inte ens varför klockorna ringde, och alla visste de åt vilket håll man skulle springa åt och vad nödfallet bestod av. De hade ju, trots allt, väntat på denna stund i flera år. 15 minuter senare hade samma sms skickats till alla invånare i Keratea. Det sade: ”MAT:s polistrupper har kommit till Ovriokastro. Landsmän, vi måste nu alla ta oss dit för att rädda vår stad. Soptippen ska inte bli verklighet”. Inom kort bröt de första gatustriderna mellan invånare och polis ut, och det första blodet började spillas. Polisen plockade fram sitt bepansrade specialfordon ”Aura”, utrustat med vattenkanoner, och ett flertal invånare, däribland äldre människor, skadas. Men detta var bara början.

De första dagarna
Keratea börjar affischeras. Svarta flaggor och banderoller konstaterar: ”Keratea ligger i krig”. Den nya piratradion, Ovriokastro 102.00 FM, börjar sända, med utrustning köpt för två år sedan av ”Samordningskommitéen för kampen mot soptippen”. Den första sändningen påbörjades, liksom banderollerna, med ett stridens budskap: ”Invånare i Keratea, staden Keratea och hela regionen Lavreotiki är i krig”. Inte heller kommunen är sen att reagera. Dess nödutlysta presskonferens upprepar budskapet än en gång: kriget har kommit till Keratea. Inne i staden har allting också ändrats. Företag och yrkesmän sätter alla sin personliga vinst åt sidan och de sänder vad de kan till de nyupprättde barrikaderna. Pizzeriorna skänker pizza och bagerierna delar ut sötsaker samtidigt som läkare erbjuder gratis hjälp och apoteken förser de skadade med mediciner. Andra bidrar på andra vis, och folk skickar stolar, paraplyer, alkohol, kaffe och te till barrikaderna, tillsammans med den ved som så väl behövs för de kalla nätterna. Varje dag pågår nattliga strider mellan invånarna och polisen, och flera av stadens troende ber om prästens välsignelse att få delta i kampen. Snart arresteras de första av invånarna och de arresterade, inklusive minderåriga, kallas till förhör för sina ”förbrytelser”. Men de är inte ensamma. Närhelst de kallas inför åklagare vid domstolen i Aten följer dussintals kerateaner med som stöd, och som ett varmt graffitibudskap från Atens väggar kan de läsa: ”Keratea – Keratades 1-0” (”Keratades” är ett grekiskt ord för en gift man som blivit bedragen). Tillbaka i staden pågår dock striderna och polisen, med sin ständiga följeslagare vattenkanonen, använder stora mängder tårgas samtidigt som man då och då till och med skjuter plastkulor. Men vid barrikaderna som skyddar staden börjar förhållandena förbättras: elektricitet installeras, en liten plastkiosk byggs i närheten och bänkar, stolar och bord sätts upp, samtidigt som invånare tar med sig kemiska toaletter, en högtalaranläggning samt ett flertal större parasoll mot regnet.

Den första månaden – jul och nyår
Julen har nått Keratea. På Lavrionavenyn, en av stadens huvudgator, har det nu julpyntats och både allmänheten och kommunen använder högtiden som ett sätt att visa sin ståndpunkt. Kommunen skriver på sina julkort ”Ingen soptipp i Ovriokastro!” och på gatorna sjunger folk julsånger mot polisen. Samtidigt samlar man in pengar för den fortsatta kampen, bland annat genom ett lotteri, och alla är förberedda på en militant julhelg vid barrikaderna. Vid den här tiden hålls också den första stora protestkonserten i Keratea, med många välkända artister samt tusentals besökare, och på stadens blockerade gator gratuleras de av Kerateas studenter som lyckades väl i det nationella grekiska intagninsprovet för universiteten. Men även utanför Keratea skapar man uppmärksamhet. På vägen till Atens flygplats genomför flera lokalbor symboliska vägblockader med banderoller på engelska, och kort före nyår nås man av den glada nyheten att tingsrätten rättfärdigar den temporära blockad som kerateanerna genomför för att förhindra att det för jobbet anlitade företaget påbörjar arbetet med soptippen. Tingsrätten anser också att Kerateas invånare har ett ”direkt och lagligt intresse av att tillåtas att besöka sin egendom”, och man riktar uttalandet till polisenheterna chefsofficer. Trots detta fortsätter dessa statens repressiva krafter hindra att invånarna når sina rättmätiga tillgångar.

Januari
Nytt år, nya strider. Bara några dagar efter det nya årets början fortsätter gatustriderna som tidigare och återigen får invånare finna sig i att motas tillbaka flera hundra meter från sina blockader, bara för vid sin återkomst upptäcka att deras egna bilar antingen försetts med böter från Kerateas trafikpolis eller blivit sönderslagna utan övriga spår. Spänningen stiger i staden och hundratals människor attackerar både trafikpolisens samt den lokala polisens stationer, samtidigt som molotovs används och polisbilar välts. På trettondagen den sjätte januari, en stor grekisk högtid, firar man vid barrikaderna och dagarna efteråt byggs ”Aparto Kastro”, ”Det ointagliga fortet”, av stadens byggarbetare. Fortet, som är ett skjul byggt av trä och plåt, blir invånarnas nya mötesplats och i dessa lokaler anordnas möten, diskussioner och musikevenemang. Samtidigt försöker man från myndigheternas håll att underrätta EU, vilka sitter på pengarna till detta projekt, om hur arbetet fortskrider. Högt uppsatta tjänstemän vid det grekiska inrikesdepartementet åker till Bryssel för att meddela att arbetet med soptippen i Keratea redan har påbörjats – rädda att förlora det lån på 16 miljoner euro som tilldelats projektet – , samtidigt som en delegation från Keratea kommun träffar en EU-kommité dagen innan departementets möte, detta för att påvisa att arbetet inte kommit igång. Tillbaka i Keratea, bortom denna myndighetsmässiga röra, skapar invånarna ett samarbete med den grekiska rörelsen mot vägtullar, och tillsammans lyfter de undan motorvägarnas bommar.

Februari och ”Svarta tisdagen”
Tisdagen den åttonde februari invaderar polisen själva stadskärnan i Keratea och staden omvandlas till en stad av eld. Under dagen hade polisen arresterat samt genomfört razzior hemma hos släktingar till så kallade ”misstänka” invånare och enligt de drabbade genomförde polisen sin aktion utan att ha tillstånd från någon åklagare. I ett av de hus som polisen med våld tog sig in i blev en äldre dam till och med så chockad att hon fick en hjärtattack och tvingades föras till sjukhus. Invånarna svarade med kamp och återigen samlades hundratals lokalbor utanför Kerateas polisstation, vilket medförde nya gatustrider. Sin vana trogen börjar polisen använda stora mängder tårgas och då människor, som fått tårgas uppskjuten på sina balkonger, kommer ut för att meddela att barn och äldre inte kan andas svarar polisen med misshandel. Ett flertal personer arresteras och förs bortom kravallerna och de brasor som invånarna antänt. Från kommunens håll utlyses ”state of emergency”, undantagstillstånd, och skolor, affärer och offentlig verksamhet stängs. Konflikten i Keratea har nått en ny nivå, manifesterad av denna dag – den ”svarta tisdagen”.

Efter Svarta tisdagen följer ett stort efterspel. I Keratea noterar läkare förhöjda nivåer av hudutslag hos flera småbarn och kort efter dagen får en gravid kvinna missfall. Det ofödda fostret, som skickas till undersökning för att se om döden orsakades av polisens kemikalier, ses av flera kerateaner som konfliktens första dödsfall. Men även utanför Keratea ekar händelserna under Svarta tisdagen. Tiotals internationella massmedier uppmärksammar konflikten och från de mexikanska zapatisternas officiella europeiska organ uttrycks stöd för invånarnas kamp. Runtom i Grekland hålls solidaritetsaktioner, från Thessaloniki i norr till Kreta i söder. Från kommunen samt från ”Samordningskommitéen mot soptippen i Ovriokastro” skickas namnlistor, med destination UNESCO och Europarådet, runt med ett formellt fördömande av den grekiska regeringens försök att förstöra Ovriokastros arkeologiska lämning. På en annan arkeologisk plats, Poseidontemplet i närbelägna Sounion, hänger invånare från runtom i Lavrio-området upp en engelskspråkig banderoll som deklarerar: ”Vi står emot bebyggandet av en soptipp vid den arkeologiska lämningen i Ovriokastro”. På samma dag som denna aktion genomförs dessutom den första ”kommandooperationen”, under vilka små grupper av människor i överraskningsattacker antänder polisbilar för att sedan snabbt försvinna från platsen. Den 23 februari, i slutet av månaden, applåderas blocket med invånare från Keratea varmt under en strejkdemo i Aten. Från andra block i demonstrationen hörs slagorden: ”Ni kommer segra, ni kommer segra”.

Mars
I mars meddelar tingsrätten i Lavrion återigen att invånarna har laglig rätt för sitt motstånd, då man avslår den grekiska staten förfrågan om tillstånd för att verkställa arbetet. Samtidigt fortsätter motståndet och kommandoräderna, och vid det här laget har man hunnit tända eld på det anlitade byggföretagets alla grävmaskiner och bulldozers samt, ett par veckor senare, hela polisbussar! Men kampen har även tagit ytterligare ett steg och man riktar nu sitt motstånd också mot grenar av den internationella banken Eurobank, vilka i samband med soptippsaffären roffade åt sig 40% aktieägande i det anlitade byggföretaget. Kerateas invånare börjar bojkotta banken och utanför dess lokaler i Aten hålls protestaktioner. Tillbaka i staden firar man den första dagen av fastan före påsk vid barrikaderna och det anordnas även en jippomatch i fotboll mellan Kerateas invånare samt ett lag från stadsdelen Exarchia i Aten. På kommunal nivå anordnas en samlad stöddemonstration från närbelägna kommuner och i Keratea försöker invånarna pressa stadens kommunfullmäktige till en lösning. Från statligt håll senarelägger den grekiska högsta förvaltningsdomstolen sin prövning av ett kerateanskt överklagande till den fjärde maj, men staten och delar av massmedia presenterar ett för Keratea negativt domstolsbeslut från 2007 som bevis för kommunens nederlag gentemot soptippen. I Thessaloniki hyllas Keratea under stadens årliga filmfestival och i Kalyvia, nära Keratea, kastar invånare yoghurt på vice statsminister Theodoros Pangalos, som anklagas för att vara hjärnan bakom denna soptipp. Och, efter över hundra dagar av motstånd i Keratea, når konflikten hela vägen till Bryssel. I denna stad hänger en grupp ex-greker upp en banderoll inuti EU-parlamentet, ropandes: ”2500 år efter och 20 kilometer ifrån slaget vid Marathon, går moderna greker till strid idag. Detta är invånarna i byn Keratea, vilka slåss mod moderna barbarer. Fast dessa moderna barbarer kommer inte från Asien. De kommer från Grekland”.

[grekiskt original]

Keratea Art Resistance Festival

April
Tidigt på morgonen den 14 april grävde Kerateas invånare ett två meter djupt dike över Lavrionavenyn, den väg som leder in till staden, och diket blockerar trafiken in till staden permanent. Några timmar senare, då polisen skyndat sig till platsen, bröt strider ut på nytt. Men fyra dagar senare, den 18 april, kom den stora segern – eller, åtminstone, en delseger. Denna dag, några dagar innan påsk, meddelade departementet för ”medborgarskydd”, efter påtryckningar från kyrkan, att man skulle ta tillbaka all polisnärvaro från Keratea och Ovriokastro. Alla byggmaskiner fördes iväg och man berättade att från och med nu skulle Miljöverket ingå förhandlingar med kommunen. Och denna dag spred sig känslan av seger över Kerateas barrikader.

VIDEOS > a, b, c

Men, som vi alla vet: kampen fortsätter!

Arbetare vid Greklands stålverk fortsätter sin strejk, medan politiska partier lurar i bakgrunden

I över 40 dagar har 400 arbetare vid de grekiska stålverken (Elliniki Halivourgia), beläget 25 kilometer nordväst om Aten, varit i strejk. Anledningen till denna strejk är arbetsköparnas planer på att sänka arbetstiden för de anställda från åtta till fem timmar per dag samt de till viss del genomförda planerna på massavsked av 50 arbetare. Samtal pågår mellan fackliga representanter och företagets chefer, även om ingen sida verkar ge vika, och trots att företagets ägare Manesis har hotat med ytterligare avsked om strejken pågår så håller de strejkande ihop samtidigt som de resolut tänker fortsätta sin aktion tills deras krav möts.

Strejken har mött massivt stöd från kamrater och medmänniskor runtom i hela Grekland och så sent som igår, den 13 december, kallade arbetare till en 24-timmars sympatistrejk i hela Thriasso-området, Greklands största industriområde, i solidaritet med stålverksarbetarnas kamp. Lördagen innan, den 10:e, spenderade en rad solidaritetsgrupper dagen utanför verkets grindar och som ett praktiskt exempel på solidaritet lagade det kollektiva köket ”EL CHEf” från det så kallade Steki Metanaston (”Invandrarstekit”, ”Mötesplatsen för invandrare”) mat åt de strejkande samtidigt som andra framträdde med musik. Under denna dag förklarade en av de strejkande, som ni kan se i denna video, hur sju arbetare skadats till döds under hans trettio år vid stålverken medan tiotals andra har blivit allvarligt skadade. De har amputerats och fått brännskador – sådant är livet i denna helvetesfabrik.

Också på andra sätt har de strejkande mottagit påtagligt och välkommet stöd från grupper och individer, då man fått besök samt mat och ekonomiska bidrag. På grund av detta överväldigande stöd från många andra delar av samhället känner de strejkande också ett ansvar att fortsätta sin kamp, för alla de som stödjer dem. Således har har de strejkande också uppmärksammats mycket runtom i landet och strejkens följder kommer att ses som ett exempel både för arbetare och kapitalister. Å andra sidan pressas arbetarna också av bristande stöd från industrin, då exempelvis deras systerfabrik i Volos verkar acceptera arbetsköparnas åtstramningsförslag, och fackliga representanter därifrån har misslyckats med att svara på stålverksarbetarnas uppmaningar.

Men sträcker sig arbetarnas planer längre än att försöka hålla fast vid förbättrade villkor? Nej, så verkar inte vara fallet. När några av de strejkande tillfrågats om de hade några planer på att försöka expropiera fabriken svarar de det inte finns några sådana tankar. Andra kände att det skulle vara totalt omöjligt att upprepa i Grekland vad som hände i Argentina, nämligen att företagets stora industripampar skaffar sig en del i ett monopol som inte bara täcker produktion men även andra delar, som logistik och byggnadsarbete, relaterade till stålverken.

Politiskt inflytande

Men oavsett om man håller med om det ovanstående eller ej, är det en kvarvarande utmaning för de strejkande att hålla kvar strejken i sina egna händer. Målet för deras aktion är enkelt och specifikt för denna fabrik, men de känner också sambandet mellan deras kamp och den kamp mot chefer och kapitalister som förs av alla arbetare, både inhemska och invandrade, i Grekland – i en tid då den ekonomiska krisen används som ett uppenbart vapen mot våra liv. Detta samband, mellan den specifika och den allmänna kampen, har också gjort det svårt för de strejkande att själva fortsätta ha kontroll över sin strejk.

Även om arbetarna vid stålverket tar sina beslut själva, genom allmänna och regelbundna möten på fabriken, kämpar flera politiska grupper om att sätta sin prägel på strejken och göra den till ett flaggskepp för ens egna urvattnade ideologi. Under lördagens solidaritetsaktion tydliggjordes detta då en buss med delegater från fackförbundet PAME (Alla Arbetares Militanta Front) anlände till fabriken, ropandes slogans och viftandes med flaggor. Eller som en arbetare då kommenterade: ”vi [de strejkande] började som arbetare, men nu har de politiska partierna kommit”.

Det är tydligt att auktoritära krafter som PAME och KKE (Grekiska ’Kommunist’partiet) har försökt att strypa strejken sen dess början, detta då det finns många stalinister (liksom KKE och PAME) bland de strejkande själva. Ett bevis för detta är en text som cirkulerat i sammanhanget, vilken konstaterar att de strejkande stötts av PAME sen de inledde sin strejk. Texten citerar en kvinna vid namn Maria Deli, som påstås tala för ”hustruna till de strejkande vid stålverken”, och vars känslosamma tal (som också finns på Atens Indymedia, här) först publicerade i KKE:s tidning Rizospastis under rubriken: ”25:e november, 2011: Tal hållet av Maria Deli, hustru till en strejkande stålarbetare, vid gårdagens sammankomst”. Så här lyder ett litet utdrag: ”Från första stund är PAME och klassbaserade fackförbund med oss, KKE är med oss. Från första stund var denna strejk baserad på resolutioner och beslut från fackförbund, föreningar, federationer, ungdoms- och kvinnoföreningar, folkkommitéer, kommitéer för arbetslösa, studenter med mera. Från första stund uttalades en flod av solidaritet med de arbetande i stålindustrin och deras familjer, en flod av solidaritet som sakta utvecklas till en fors och som medför ekonomisk hjälp och mat till våra familjer. Vi bugar för storheten av solidaritet mellan arbetarklassen och vårt folk. Vi bugar inför alla arbetares internationella solidaritet.”

Grekland: El till folket! Fackförbund obstruerar order om att koppla bort folk utan möjlighet att betala från elnätet!

På uppdrag av troikan – EU, IMF och Europeiska centralbanken – röstade den förra grekiska regeringen, med Papandreou i spetsen, igenom en ny fastighetsskatt. Fastighetsskatten, som är djupt impopulär och som slår mot otaliga greker då det är väldigt vanligt att man äger sin egen bostad, är dessutom minst en utsugning för mycket för många. Alltså: många har inte möjlighet att betala. Straffet om man inte betalar fastighetsskatten är dock att man får ta kostnaden på elräkningen istället, via det allmänna elbolaget DEI. Steget efter, om man inte kan betala elräkningen, är att elen stängs av till det hushållet. På grund av dessa omänskliga åtgärder – som ställer många inför valet mellan mat eller värme – ockuperade i söndags, den 20 november, fackliga aktivister inom GENOP-DEI, de anställda inom DEI, den av företagets byggnader (i Holargos, Aten) som utfärdar dessa räkningar. Detta är deras förklaring varför:

”Arbetare,

Från och med den första dagen då regeringen Papandreou annonserade att man tänka omvandla DEI från en folkets tjänare till en skattmas, och att man skulle använda elektricitet som ett medel för utpressning mot fattiga och arbetslösa, uttryckte vi så klart vi kunde hur vi avfärdade detta oacceptabla beslut. Den 16 september 2011 hade vi också en akut presskonferens i syfte att visa vilka tragiska konsekvenser detta beslut skulle ha inte bara för samhället men också för DEI.

Detta gjorde vi eftersom för oss kan inte rollen som fackförbund frikopplas från vad som händer i samhället,

Och eftersom facklig kamp (”syndicalism”) är ett heligt uppdrag för oss, gjorde vi kalrt från första början att vi tänker använda all vår kraft och med det grekiska samhället som front och som allierad, blockera detta oacceptabla och kriminella beslut.

Mer specifikt, sade vi under denna presskonferens att vi kommer att agera i tre steg för att omintetgöra detta beslut.

Det första steget: att blockera alla räkningar med extraskatt från att postas.

Det andra steget: om vi inte lyckas med det första steget, kommer vi att blockera alla beslut att koppla från elen för de som inte kan betala räkningarna från att nå sina mottagare.

Det tredje och huvudsakliga steget skulle vara att vi fysiskt, med våra kroppar, kämpar man-mot-man på gator och i kvarter landet runt, i syfte att hindra att elen frånkopplas från våra författigade medmänniskors hushåll.

Gällande det tredje steget kan vi idag säga att patrullgrupper har bildats i tio städer runtom i landet, i samarbete med fackförbund, arbetarcentrum, kommuner, sociala organisationer och medborgarföreningar. I de städer dessa patrullgrupper inte finns är det bara en fråga om ett par dagar innan de kommer att finnas där med.

I enighet med vad vi har sagt, försökte vi den 13 oktober att blockerade utfärdandet av dessa räkningar. Den gången hittade administrationen alternativa lösningar.

Idag den 20 november, en dag före det att räkningarna utfärdas till hela landet, är vi här, på den enda plats varifrån räkningarna kommer – detta trots de vilda attacker vi har fått utstå från systemets lakejer.

Vi är här eftersom DEI:s roll inte är att vara skattmas.
Vi är här eftersom det allmäna godset elektricitet inte kan användas som ett medel för utpressning.
Vi är här eftersom de som röstade igenom den här föraktliga lagen inte ens brydde sig om att ställa frågan ”men hur ska de arbetslösa kunna betala? Ska vi klippa deras elektricitet också?”
Vi är här eftersom vi vägrar bli till omänskliga mördare av barn och sjuka
Vi är här eftersom för oss finns det ingen överflödig medmänniska
Vi är här eftersom blodet fortfarande flyter i våra ådror
Vi är här eftersom människor och deras behov är viktigare än marknaderna
Vi är här för att blockera order om att frånkoppla elektricitetens allmänna gods, utan vilket liv är i fara och ingen kan leva.

Slutligen är vi här eftersom vi inte vill skämmas imorgon.

Vi tänker inte slänga bort vår stolthet och värdighet.”

Baserad på denna engelska översättning från grekiskt original